Dessutom orkar de vara glada också och älska det varje dag.
Visst är det motiverande med folk som sliter och älskar att
slita. Men varför läser man aldrig om någon som fick nog, slängde skorna i soptunnan,
gick till 7-eleven köpte en muffin, gick hem och grät i soffan lovade att
aldrig mer träna, lade ut GPS-klockan på blocket för att sedan ångra sig någon
timme senare? För det måste väl vara fler än jag som känt så? Kom igen alla
bloggare som läser detta, utmaning - skriv om ditt pissigaste värsta träningspass
någonsin!
I går var inget roligt pass i bassängen. Det gick tungt och
segt, jag fick vatten i näsan, det var as jobbigt att simma fort och inte ett
dugg kul. Jag kollade klockan, inte för att se hur snabbt det gick utan för att
se när jag kunde sluta för att ändå kunna räkna det som ett träningspass, 1
timme simintervaller är väl gränsen? Ja inte blev det bättre av att jag
ständigt blev omsimmad av några ungtuppar i färgglada Speedos. Snarare fick det
mig att sjunka längre och längre ner tills jag nog mer liknande en sådan där
algätare som man har i akvarium.
Passet var för den som är intresserad
200 insim
4x50 teknik
4x50 spurt
4x150 mellanfart8x50 spurt
200 avbad
jag har nog aldrig känt så. däremot har jag som mål att äta mycket italiensk glass i sommar och tja, det är ju också ett mål. :) skillnaden mellan det målet och muffinsen på 7-11 är ju att glassen inte är ett misslyckandet... så kanske är det inställning (på något sätt) det handlar om? fast, mest ville jag kommentera för att heja på din bok! spännande!!! nu kör vi tycker jag!
SvaraRaderadet kan det vara...
RaderaJag känner så ibland, men brukar försöka lära mig något av det. Varför går det tungt? Varför vill jag bara ge upp? Ett riktigt tungt pass var http://bluemalin.blogspot.se/2012/05/trettio-tunga-tusingar.html?m=1
SvaraRaderaKul att hitta hit!
Det försöker jag också men samtidigt tror jag att det kan vara nyttigt att känna att man vill ge upp ibland.
RaderaKul att du hittade hit!
Jag kommer ihåg ett lopp (10.7 i terräng) som var supertungt. Jag öppnade kanske lite väl ambitiöst och kände direkt att benen var tunga. Sambon som aldrig sprungit snabbare än mig förr sprang då ifrån mig. Under loppet snubblade jag, tappade skon i ett träsk och fick springa tillbaka för att knyta fast den igen. Jag blev stressad av min peppiga låtlista, låg konstant på en svinhög puls och var gråtfärdig några gånger. Loppet avslutas uppför en riktigt brant backe och i den trodde jag ett tag att jag inte skulle ta mig upp. Tänkte: men vafan, ska du bo här så eller och tog mig till slut upp till kanten där jag sjönk ihop och mest ville dö. I efterhand tänkte jag att det nog inte var så bra att donera blod och samtidigt ha mens några dagar innan lopp. Nåväl, då lärde jag mig det ;)
SvaraRaderaFantastiskt Kattis!
Radera