Jag ser mina planer gå upp i rök

Det har varit en tuff sommar, förutom att jag inte haft någon semester alls (bortsett från 2 dagar extra ledigt när jag var och sprang i Ramundberget) så har jag trappat upp träningen steg för steg.

Jag har under sommaren slitigt, jag har sprungit längre än någonsin tidigare, jag har sprungit oftare än någonsin tidigare, jag har dessutom sprungit fortare än någonsin tidigare. Jag har sprungit uppför och jag har dejtat Olga. Det har gett resultat. Jag har sett mig själv klara 4.45-fart efter 15km myrmark, jag har sett mig själv springa 10km under 50 minuter, jag har sett mig själv springa i 3-fart. Har också sett mig själv vara ruggigt stark uppför och ta 10 placeringar i en uppförsbacke och dessutom hålla farten på rakan. Har alltså också sett mig själv tävla…

Jag tycker att jag denna sommar tagit mig över en del hinder och jag kände mig riktigt redo att kunna prestera stordåd på Tjejmilen på lördag, trots en skadad höft så vet jag att det jag räknar som stordåd finns i kroppen, 4.30-fart på 10km är inte längre en omöjlighet. Dessvärre känner jag också att för varje andetag så dras gardinen mer och mer ner. Jag är ruggit jävla förkyld!
Inte ens sådan där ”jag är nervös” förkylning som folk verkar få innan de tänkt prestera stor dåd utan en riktig förkylning när man inte får luft utan en flaska nässpray per näsborre och inte kan prata utan fisherman. Hämtar ut nummerlappen och i värsta fall får jag väl ta en promenad runt Djurgården med 20 000 andra, får tävlingserfarenhet i alla fall.


Förkylningen gjorde att jag inte fick kortisonspruta igår. Fick nöja mig med elchocker som skulle räckt för att väga de döda.


Maskinen som gav mig elchockerna konstruerades omkring år 1800 moderniseringar på maskinen gjordes på tidigt 50-tal. Under 1980-talet fungerade den även som bergsprängare....
Sugklockan som förde in strömmen i min höft, det behövdes bara en på hela höften eftersom den hade rätt bred radie...





Jag hatar att ha rätt!

I förra veckan gick träningen alldeles för bra, simmade som en demon och sprang som en gasell. Redan då visste jag att jag inte hade många dagar på mig innan förkylningen skulle sätta sina klor i min kropp. Inte blev det bättre av att andra i min omgivning är som små bacillhärdar heller.

Hann i alla fall med lite 90min terränglöpning i lördags. Var ute i Sätrareservatet och istället för att följa stigen och den lilla vägen sprang jag upp och ner och fram och tillbaka i mossan och den obanade terrängen. Klättrade på stenar och hoppade över träd. Det är kul att spring obanat, gjorde det lite också för att min klocka är på lagning och jag då inte kunde ha koll på annat än tiden.

I söndags så sprang jag 1000ingar, 7 st till och med. Redan då kände jag att något var fel, mycket fel. Körde på löpband och då kan man ju hålla samma tempo genom alla, tänkte mig tävlingsfart på 10km men vet inte vad det blev 4.24 tempo.

Hade planerat allt in i minsta detalj och lämnat en väska med kläder och grejer på gymmet igår, det får man inte men jag är ingen vanlig jag är typ personal så jag har eget skåp… Somnade kl 20 igår och sov till 06 i morse, steg upp kände att halva huvudet var fyllt med något som inte egentligen skulle vara där… Bytte trots allt om och snorkkade som planerat till stan, det är ca 9 km och tog 45 min.

Nu har förkylningen mig i sitt järngrepp och för varje stund blir ögonen varmare och varmare. Förbannat också!

Simmade som en demon

Premiär för inne bassängen. Möttes av skylten 50m bassängen simmas i 25m banor. Klockan för tidigt på morgonen så orsakade detta en del bekymmer i mitt huvud, men jag fattade tillslut vad det var som menades.
Det kändes konstigt att simma 25m bana hann precis få upp farten när man var i kaklet. Simmande dock som en demon. På något sätt så stämde allt i morse, benen, andningen och ja till och med högerarmen var med.

Passet jag körde var följande.
10min pyramid 50-100-150-150-100-50 med 10 sek vila mellan varje.
4x400m med 30 sek vila mellan varje 400m.

Detta är tydligen det pass som fick super triathleten Gordo att gå från att inte klara 3000m till att göra 3000m på 50min!

Verkar ha bra flyt nu för jag sprang 3x10 tröskel, eller snarare tävlingsfart på 10km, igår på löpband så man ska väl ta lättheten i benen med en nya salt. Det braiga med löpband är att man bara behöver springa inte tänka på att hålla farten, höll därför super jämna 4.35 tempo förutom på sista 10 min där jag ökade och körde på 4.20-tempo. Jag bara flög fram lätt som en fågel, kanske är så när man sprungit över stock och sten de senaste passen.

Vill bara meddela att jag känner mig stark. Så om några dagar så kommer jag nog meddela att jag är dunderförkyld.

Terränglöpning på Djurgården

Det finns ett skämt bland Stockholms boende Norrbottningar om att Stockholmare handlar trekkingutrustning på Alewalds för att gå på trekking i Humlan. Dessvärre är det som med alla skämt att det är ungefär 95 procent sanning… Det är ju faktiskt även så att vissa Stockholmare handlar trekking utrustning för att det är coolt att ha ett par Salomon terrängskor till jeansen.

Det var därför med en aning skeptism och ett snett leende på läpparna som jag tog mig ut till skidträningen på Djurgården igår, det stod terränglöpning på schemat. Terränglöpning på Djurgården, trekking i Humlan ja ni förstår…

Skidträningen jag hoppat på (som kommer vara 1 gång i veckan fram till Vasaloppet)hålls av Sport Support Center och leds av bland annat Christer Skoog, han är ju värmlänning och dessutom har han coachat både Torgny Mogren och tjecken Martin Koukal till VM-guld på 50 km. Så om han säger att man kan springa terräng på Djurgården så kan man väl det.

I lugn fart trippade vi fram över gräsmattor och upp på kullarna i Djurgården, på något sätt så lyckades Christer faktiskt hitta ospårad terräng som gick både upp och ner och över stock och sten. Blev lite sprättande skidgång uppför en lite brantare backe ett par gånger. Omkring 1 timme och 20min irrade vi runt i skogen, var inte så ofta som vi ens passerade samma ställe.

Jag tyckte väl inte att det var jätte jobbigt men det var kul, sprang och log ibland och språkade med de andra deltagarna. Ett mysigt onsdagspass helt enkelt som jag inte kommit på att genomföra på egenhand det är ju klart.

På fötterna hade jag de nya Montrail Fairhaven, var lite orolig att de skulle vara lite trånga i tårna men dom funkade fint. Trots att de har lite dämpning och inte är en ren terräng sko så är de ändå närmare marken än de vanliga asfaltsskorna. Så jag är nöjd med mitt köp.

Min klocka är ännu på lagning och hur tränar man intervaller utan klocka? I kväll är det 3x10min tröskel, kunde så klart köra något annat men det är inte så jag gör. Istället får jag gå emot en annan av mina principer och springa dessa inne på löpband. Tycker inte man ska springa inne när man kan springa ute, men principen att inte ändra ett planerat pass är starkare än principen att inte springa inne. Jag får väl de det som en fördel att jag själv slipper hålla tempot.

Jag är ett geni!

Min höft, min höft vilken historia alltså. Knaprar nu antiinflammatoriskt men det hjälper endast marginellt så jag har bestämt mig för att ta en spruta kortison för att få bort inflammationen och få den att slappna av.

Efter nästa helg så kommer jag dessutom att ha nästan full vila i 3 veckor så jag ska iväg på en lång semester där jag inte kommer kunna göra så mycket mer än ta det lugnt, ska ju inte till någon sandstrand som bara ber om att bli sprungen på. Ska nämligen åka Transsibiriska järnvägen till Kina, lite jogging måste det dock bli på platser där vi stannar, jag menar vem kan undgå att sätta Sibirien och UIaan Bator på listan över platser man sprungit på? Men mest alltså sitta och titta ut genom ett tågfönster

Själva genidraget är att jag faktiskt lyckats med att förstå varför jag fått detta höftproblem. Jag har nämligen en extrem över pronation, på högerfot, på samma sida som problem höften. Det är nästan så fotknölarna tar i golvet. Jag har special inlägg när jag springer men inte till vardags och även om jag springer en del så tillbringar jag mer tid gåendes och ståendes i vanliga skor.

Pronationen gör att knäet vrider sig inåt, piriformis måste jobba mycket för att förhindra detta vilket leder till att den blir stel och öm och ger piriformissyndrom som jag nu har.

Lösningen blir rehab träning i ett försök att stärka upp andra muskler som kan ha blivit inaktiva, exempelvis gluteus samt stretcha höftböjaren som är stel. Dessutom kommer jag från och med idag alltid att ha mina inlägg. Även om jag har fullt förtroende för min naprapat så är det ändå jag själv som knäckt koden, vilket jag tycker visar att det är viktigt att känna sin kropp och faktiskt tänka själv. Ingen annan än du själv vet om alla parametrar som påverkar dig och din kropp.

Om någon annan har något problem som de behöver ha löst så är det bara att fråga på!
I går kväll var jag ute på Ekerö med rullskidorna, det började med att busschaffisen meddelade att det var jätte mycket kö så jag åkte skidor redan ut från Brommaplan. Något som var förenat med livsfara med tanke på alla cyklister som snabbt ville hem till sina familjer.

Var ett tag sedan jag åkte så jag tog det lugnt och det var sjukt jobbigt, hade dessutom glömt solglasögonen så jag såg inte så mycket. Åkte ca 1 timme och 15 min men vet inte hur långt jag kom eftersom min GPS klocka är på lagning sedan den tagit in vatten. Så jag kunde lika väl försöka njuta istället för att stressa. Tänkte på att det var helt fantastiskt att jag inte ramlat mer än när hjulet åkte av. Vad tror ni hände på nästa övergångställe?

Japp lite för fort på trottoarkanten och mitt framför alla bilar satte jag mig på rumpan, var bara min stolthet som fick sig en rejäl knäck.

Ikväll är det skidträning, då är det terränglöpning som står på schemat perfekt för då får jag chans att testa mina nya skor.

Jag välkomnar en ny medlem till familjen

Efter en del överläggande, främst med mig själv och de andra två medlemmarna i familjen, Adidas Supernova och Asics Ds trainer, så kom vi fram till att det var dags att skaffa ännu en familjemedlem. Beslutet berodde dels på att de andra två var lite trötta och slitna efter att ha fått klampa i lera och modd och påpekade att det faktiskt inte var det dom var gjorde för och alltså inte bäst på.


Först var det Salomon Speedcross 2 som var på tapeten, en riktig trailsko med ordentliga dubbar och ultra lätt, för att springa snabbt i terrängen. Men när det väl var dags att prova ut skorna med special sulorna så kändes Speedcross 2 inte helt rätt. Med specialsulorna blev skorna mycket vingliga och kändes väldigt ostabila.


Provade då Montrail fairhaven som är mer av en hybrid mellan vanlig och terrängsko. Denna satt nästan som Asicen på foten och kändes stabil och skön.


Det var trots allt ett svårt val, var ju där för att köpa ett par bad ass terrängskor. Men när kommer jag behöva det den närmaste tiden, har ju redan varit i Ramundberget och sprungit Vasastafetten den tuffaste terrängen nu blir Ursvik, Hellas och Sätra reservatet. Alltså inget som direkt kräver bad ass terrängskor. Kommer också bli en del stavlöpning i Hammarbybacken men inte ens för det är bad ass terrängskor befogat.


Våndan tilltrots är vi alla glada över att välkomna Montrail fairhaven till familjen.

Pris 1395kr, men det var rea så 845kr betaldes





Målet helgar medlen

Har någotsånär återhämtat mig från Vasastafetten, så pass att jag försökte anmäla mig till Tjurrustet, tack och lov att det var fullt. Nu har hybrisen lagt sig och allt kan återgå till det normala igen.



På onsdag är det dags för skidträning igen, nu är det ju 195 dagar kvar till Vasaloppet och träningen inför det kommer att dra igång mer och mer. Så igår var jag ock köpte något alla skidåkare behöver nämligen skidgångsstavar, inte stöttepålar utan stavar jag ska ha när jag kör tuffa intervaller med sprättande skidgång uppför Hammarbybacken i höst.


ag kan väl erkänna att jag inte kände mig som coolast i stan när jag kom bärande på mina stavar men som sagt målet helgar medelet!
Skidgångsstavar köpta på Stadium för 199kr


Min debut: I myrmark, ösregn och uppför för framtidens segrar

I lördags gjorde jag min tävlingsdebut, att säga att den var efterlängtad är definitivt att ljuga. Koncernen jag jobbar i hade fått för sig att anmäla ett lag till Vasastafetten och återigen hade jag väl haft något bra träningspass när jag fick för mig att säga ok till att vara med. Kan inte riktigt komma ihåg det pass som måste varit ohyggligt bra som fått mig att skriva att jag ville springa långt.

Be carefull what you wish for… Jag fick sträcka 6, Eversberg-Oxberg 15,1km med de berömda Lungbergsbackarna. Tyckte inte att det verkade så illa när jag läsa om banan som skulle vara med inslag av myrmark några spångar och så 5 km uppför. Väl framme gjorde jag misstaget att lyssna på Vasaloppsradion där det pratade om sträckan. ”15,1 km myrmark och mycket spångar. Vilket avslutas med de berömda Lungbergabackarna som fått många såväl löpare som skidåkare att gå in i den berömda väggen. Detta är en sträcka som verkligen kräver sin man eller kvinna” Gulp!



Ser ni ångesten?

Att säga att jag var nervös innan var en underdrift. När jag sedan kom fram till min start så springer jag in i MarathonMia, eftersom jag läser hennes blogg så passade jag på att gå fram och hälsa. Vi språkade lite och hon verkade så lugn och cool där i spöregnet ätandes på en tomat. Om Gundesvan är längdskidåkningens fader så tycker jag att MarathonMia är löpningensmoder, trots att vi aldrig tidigare träffats så var hon så himla snäll och trevlig och peppande!

Efter att 10 tal toalett besök var det dags att värma upp lite i ösregnet, var i princip helt genomvåt och han bli genomfrusen och blöt innan det väl var dags för min start. Hade problem att bestämma mig ”klubb t-shirten” bara eller den älskade adidas tröjan under också. Några lagkamrater hann fram till min start och jag fick rådet att bara köra i t-shirt så fick det bli. När jag väl stod där och väntade när jag blivit förvarnad så spred sig ett märkligt lugnt i kroppen, trots att jag förs så mycket att skinkorna bokstavligen hoppade!

Böt och fick på mig chiped runt foten. Eftersom jag inte hade någon aning om vad som väntade så hade jag bestämt mig att rulla ut i ett långsamt 5.30 tempo i ca 2 km och sedan öka steg för steg. Jag frös så jävla mycket när jag väl startade och dessutom var det lättlöpt så jag öppnade i ett 4.30 tempo istället. Gick på i detta tempo det första 6-7km utan några som helst problem. Inte en gnutta av mjölksyra i benen. Sedan kom myrmarken och myr var det. På vissa ställen så mycket myr att jag sjönk ner till vaderna, på andra ställen var det bara så där lagom mycket gyttja att de sög fast skorna. På andra ställen kom spångarna, de var hala av allt regn och dessutom sneda försökte ändå att dra upp farten på spångarna eftersom det var omöjligt att hålla fart på myren. Det gick bara inte. Det torrare partierna med stig var sköna och där försökte jag återigen öka farten vet dock inte vilket tempo jag höll eftersom min klocka gick sönder. Den hade stängts av eftersom det av någon orsak tagit in vatten och ser nu ut som ett akvarium. När jag märkte detta kändes det jobbigt och jag blev plötsligt jätte trött eftersom jag tyckte jag sprang så snabbt jag kunde men det kunde ju lika gärna vara så att jag lunkade fram. Blev omsprungen av ett par personer och tillslut tog jag tag i mig själv och försökte hänga på en rygg. Då kom en sådan där hal spång och jag tänkte att nu och sedan gick det fort och jag tänkte AJ SOM FAN.

Så klart hade jag halkat och inte lite heller, fick hjälp av en som kom bakom att komma upp ur gyttjan. Fick riktigt ont i rumpan och blev minst sagt jäkligt blöt och lerig. Idag är jag rätt svullen och blå kan jag säga, men eftersom detta är en barntillåten blogg så får ni ingen bild. Skönt att andra skinkan nu gjorde ont eftersom jag hela tiden haft mycket ont i min skadade höft.

Det flöt bara på efter det myr och myr, lite lervälling i nerförsbackarna mer myr, lite uppför i blöt bark. Sedan kom skylten Lundsbergsbackarn och plötsligt var jag i fatt en klunga på kanske 10 personer som jag sett lite framför mig under rakorna men aldrig kommit i fatt. Alla tycktes ha det riktigt jobbigt i backen, jag tänkte att oj den måste vara hemsk. Drog ner farten och stegen blev tunga. Efter första lilla stigningen sa jag till mig själv: Fan Anna backar är ju din grej då är ju som ett lamadjur gjord för att springa upp och ner för backarna.


Slappnande av i axlarna släppte händerna, sträckte på mig fram med höften och ökade steg frekvensen och tripp tripp. Drog förbi hela klungan i backen, kunde hålla tempot i myren som kom mellan de två långa stigningarna. Drog på lite mer i den andra stigningen anade några fler löpare uppe på krönet som verkade ha det tungt. Återigen sade jag Anna backar är din grej och jag tänkte att det kunde inte vara mer är 3km kvar. 3km det är som en Olga + 1 km. Brorsan hade sagt att det ska kännas som en Olga när du kommer i mål så jag drog på så mycket det gick men det var halt och lerigt och myrmark.

Så dök de som förvarnar om att man är på väg in fram, 455 sade det. Mitt nummer. Nu 1 km kvar jag kan likaväl dö nu. Behövde inte tänka mer för det planade ut och blev härligt blött gräs benen bara sprang på, drog förbi 2 till och hade en kvinna framför mig som jag gärna tagit men inte kom i fatt. Där var slutet.


Tiden blev 1:23:06 exakt. Inte min snabbaste tid på 15,1 km. Men det var min första tävlig och det var i sugande terräng, hade mycket krafter kvar när jag kom i mål och kände lite att jag kunde dragit på mer. Men jag är nöjd, jag har gjort min första tävling, jag var så nervös att jag grät en skvätt men jag klarade att bli omsprungen utan att bryta ihop och jag fick bevisat för mig själv att jag är jävligt stark i backarna och att det finns ett 4.30 tempo i min kropp.

Grattis även till dig som läst detta rekord långa inlägg.

Om 196 dagar är vi här igen, då har vi tagit oss runt denna bana, inte helt själva men för egen maskin.

Ångesten är total och min muskel är för stor

På lördag ska jag göra något jag kommit att frukta... Jag ska sätta på mig en nummerlapp, vet inte varför jag har sådan ångest jag är ju en tävlingsmänniska men detta med att tävla i löpning har jag kommit att frukta. Samma person som fick mig att börja springa genom att tvinga med mig att tävla i Stockholm STAR har i princip tvingat med mig på Vasastafetten. Att det är en stafett för kanske saken lite bättre eftersom jag inte startar samtidigt som alla andra men jag får stickningar i fingrarna bara av att tänka på att jag ska vara med i en form av löptävling.

Jag skojar inte, dessutom har jag nu fått tok ont i halsen och i örat. Tyvärr har jag ju läst en del bloggar om att detta är vanligt innan tävling men jag tror faktiskt det är en allvarlig sjukdom på gång... Ni som brukar tävla hur gör ni? Tycker ni verkligen att det är kul, ärligt? Ingen annan som drabbas av denna total ångest?


Mitt i allt detta har jag fått svar på vad det är som gör att min höft gör så förbannat ont också. Det var ingen fraktur vilket man misstänkt, inte heller artros, inflamation utan det var en muskel som blivit för stor! Japp du läste rätt, en för stor muskel.


Hur den blivit det vet jag inte, men jag kan berätta att detta inte är första gången, jag har nämligen tidigare opererat skenbenen (tibialis anterior) för att mina muskler där blev för stora när jag tränade Taekwondo. De fick helt enkelt inte plats. Vad man ska göra åt att en muskel i min höft blivit för stor och inte får plats längre vet jag inte, de skulle naprapaterna diskutera och komma fram med något smart hoppas jag.


Eftersom det är andra gången det händer undrar jag om jag inte borde satsa på Body buildning istället. Verkar ju ha en fallenhet för det och dessutom använder de inte nummerlapp. Synd att det är lite onödiga muskler som verkar vilja växa och inte typ mina biceps eller magmuskler.


Så här kommer jag se ut om något år om man får tro min vän Elin... Anna Belgian blue utan steroider


Tränar du mycket så blir du bättre

Mycket prat om vila och tid för återhämtning tycker jag, mitt i allt detta ser jag en liten dokumentärfilm om Ted Ås som säger: "Tränar du mycket så blir du bättre."
Vad är mycket?

Ja, det beror väl på vem man ska jämföra sig med, Charlotte Kalla har ökat sin träningsdos med 10% den här säsongen, hon ska upp i över 800 träningstimmar den här säsongen. Hennes standardpass har gått från 2 till 3 timmar och ofta kör hon 6-7 dagar innan hon tar en vilodag. Hur klarar hon det? Ett smart upplägg där hon bland annat tagit sig än de norksa tänket tror jag med att köra lugnare på långpassen. En annan "hemlighet" är nog periodiseringen i träningen, inte köra fullt ös medvetslös alla veckor utan bara vissa och låta de andra veckorna innehålla mycket träning men kanske inte lika hård träning.

För mig väntar (om Gud och min höft vill) Vasasfateffen på lördag, har 4:e sträckan 15km, Lundbergsbackarna. Men först får jag veta om det är en fraktur i höften, det vet jag på fredag. Tills dess kör jag på enligt plan och med voltaren så får jag ta smällen när jag vet vad det är för smäll jag ska ta. Ingen idé att måla fan på väggen som pappa brukar säga.

Idag var jag innovativ som vanligt i min träning och fick en del fundersamma blickar när jag kom ut ur omklädningsrummet på Eriksdalsbadet i baddräkt, badmössa och mina skidstavar...
Finns två saker att observera på bilden, ser ni vad? Svaret finns längst ner


Svaret: Bananskalet i min hand och den högst annorlunda fotpositionen!

Så får du röntgen fixad på 1 dag...

Jag har fått bevis för att den svenska sjukvården inte är till för idrottare. Jag har som ni kanske vet problem med min höft, inte så mycket när jag springer men när jag gör allt annat som knyter skorna innan jag ska springa.

Naprapaten tyckte det var dags att ta en röntgen på skiten för att utesluta vissa saker, fick en tid till en läkare som skulle ordna remiss till röntgen. ”Han är bra den har läkaren bara du kommer i tid”

Att komma i tid är min paradgren jag är alltid i tid och till och med i förtid. Tid kl 8 i vanlig ordning var jag på plats 07.30 läste lite tidningar på Pressbyrån och gick sedan till adressen jag fått. Dörren öppnades av läkaren och jag undrade och jag gått på något flyg och hämnat i Bulgarien, läkaren var dessutom bulgar…
Först fick vi reda ut vem jag är.
- Är det du?
- Ja, jag antar att det är jag, hade tid kl 8 men är lite tidig.
- Jaha, kom med ha på skorna nej ta av skorna! Och du har ont i revbenen?
- Nej i höften.
Avhandlar en massa formalia i rummet som brydds av tavlor på allt från boxare till Ingvar Karlsson och en bild på sjuksköterskor som kastar pilar i rumpan på en man. Bulgariska sjuksköterskor. In i undersökningsrummet som liknar rummet där Frankensteins monster blev ”tillverkad”

- Ta av tröjan!
- Ska jag inte ta av byxorna? undrar jag.
- Ja just det ta av byxorna.

På något sätt lyckas han få mig att stå på ett ben och vifta med armarna, ett tag börjar jag undra om det är dolda kameran. Får klä på mig och svara på lite frågor som spelas in på en bandspelare.
- Blir röntgen på det här säger läkaren och tar upp telefonen.
- Jag vill ha en patient på röntgen, nästa vecka? Nej det har hon inte tid med hon är ung. Mina patienter behöver inte vänta i någon kö. Hon kommer i dag kl 12. Inga problem.
- Tro inte på när dom säger att det tar 2 veckor att få se bilderna, jag ringer och har dem i eftermiddag, inga problem. Vi ses igen på fredag hej då!
- Tack då…

Någon timme senare låg jag i magnetröntgen om jag gått via den vanliga sjukvården tror jag att jag fortfarande hade
a) Suttit i telefonkö för att komma fram och få boka en tid
b) Väntat på att få remiss till röntgen de närmaste 4 månaderna

Det senaste inom löpning- toffelrun!

En del löpning har flytit genom benen sedan sist. I fredags kom ett på G-kvitto under snabbdistanspasset. Med uppvärmning 2km och nedjogg 2km och däremellan 6km tempo blev resultatet 10km på 48min. Det gillas.



Helgens bästa pass var i söndags, långpass. Mötte upp E som jag lärde känna på lägret i Ramundberget, planen var 20km i 6-fart. Kanske var det frånvaron av myrmark och branta fjäll som gjorde det men vi hade himla svårt att hålla oss till farten. Båda har talets gåva så när vi snackade som mest var vi ibland under 5-fart. Snitt farten blev 5.20 och istället för 20km blev det 24km. Men vad gör det, vi hade ju roligt. Att springa lånpassen på detta sätt är inget jag rekommenderar, lånpassen skall vara långa och långsamma. Om du kör på långpassen för fort, som i detta fall så kommer du bli för sliten för att kunna köra kvalitetspassen (intervaller och liknande) på ett bra sätt, det vill säga hårt. Så till nästa långpass blir det att lägga larm på klockan när det går för fort!


Så vill jag också passa på att visa upp den senaste, eller snarare den kommande trenden inom löpning efter barfotalöpning nämligen toffelrun. Du spar massa tid och pengar eftersom du bara hoppar i morgontofflorna och drar ut.

Vilka är dina favorit skor att springa i?

En sönder stressad höft?

I går var jag hos naprapaten -igen. Min höft är liksom inte bra, jag kan inte heller säga exakt var det gör ont någonstans där inne och på de flesta ställen han trycker på. Känslan är mer och mer hopplös. När jag var där förra veckan trodde han inte att jag skulle klara träningslägret och tyckte nog egentligen inte att jag skulle åka. Fick förklara att de ju inte var ett alternativ. Fick ju knappt några känningar i höften alls under hela lägret. Men bara behöver sätta foten på kontoret när smärtan kommer.

När jag berättade detta fick jag rådet att säga upp mig från jobbet och bara träna. Det är en bra naprapat jag har.

Nu ska jag på röntgen för att utesluta att det är någon form av stressfraktur i höften, vilket jag inte tror det är. Tyckte det kändes dumt att påfresta höften i onödan igår så jag körde axlar, mage och lite special höft/ben övningar på gymmet istället. Ibland får man tänka om helt enkelt.

Stick to the plan Stan

Det känns inte alltid så kul, men det är när det inte känns så jätte kul som det bara är att hålla sig till planen och inte tänka så mycket. Som i morse klockan ringer 05:00, det är 10 grader och regn ute planen är att simma- ute. Jag tänker inte jag äter min frukost tar min färdig packade väska och åker iväg. Sätter ingen värdering i att jag behöver stänga jackan, det är som det är.

Blir lite kyckligskinn på benen när jag går den ändå korta vägen ute från omklädningsrummet till bassängen. Passet för dagen är 10 min uppvärmning med fokus på teknik. Sedan följer 4X8min där varje 8 min är uppdelat i 200m intervaller med 10 sek vila mellan varje 200. Det gäller att hålla huvet sysselsatt.

Det enda jag reflekterar över under hela passet är att min höger arm ibland har en tendens till att bli lite apatisk, den jobbar inte genom hela armtaget. Varför gör den så? Annars håller jag mig till planen. Tänker inte på att det liksom rycker upp ur vattnet i den kalla morgonluften…

Annars är detta en lurig vecka, känner att kroppen behöver vila efter träningslägret samtidigt som jag känner att jag behöver köra lite extra fart träning inför Vasastafetten nästa helg. Blir lite lugnt nu i veckan löpning i tisdags återhämtning 60min, gymmet igår (skönt att lyfta lite skrot) simmat idag, egentligen plan att springa ikväll en liten kortis men jag ska till naprapaten vid lunch så få se vad han gör. Fredag blir snabbdistans, lördag blir lite intervaller och söndag långpass. Det är planen.

Löparläger i Ramundberget- The story

Vad i hela friden har jag gett mig in på? Var det enda jag tänkte när jag höll på att packa väskan för att åka upp till Ramundberget, i bil med 3 andra jag aldrig träffat för att springa med 20 andra i en miljö jag aldrig sprungit i.

En av deltagarna på lägret sade något klokt kring detta ”Är det löpare så vet man ju att det är bra människor” vilket är så sant så sant!

Ska inte tråka ut folk med detaljer men vi fick en snabb teambuilding och isbrytare när vi körde vilse på väg ut ur Stockholm där vi hamnade i Sundbyberg när vi skulle till Enköping. I Särna vad det sedan dags att fylla på med mat för riktiga löpare. Fläskpannkaka säger jag bara.


Blöta ner fötterna


Ganska snabbt stod det klart att det var en salig blandning på folk på lägret vissa som jag var rookies medan andra hade sprungit marathonlopp på Spetsbergen. Lena Gavelin som höll i lägret hade nog redan insett att det flesta var stadslöpare som trippar runt vattenpölarna. För att härda oss gick den första turen lite uppför i skönt tempo tills vi kom fram till en bäck där vi skulle vada. Det var inget snack om att ta av sig skorna utan bara att klampa i och sedan fortsätta på andra sida.





Asfaltslöpare skall härdas
Foto: Lena Gavelin

Myrmark suger i benen

Den första riktiga turen blev på dryga 17km, vilket i vanliga fall är en enkel match. Men efter att ha varit lite för het på frukosten så var de första 9km inte så roliga. Det var inte 17km skogsstig utan det var myrmark, det var lera, det var balansgång på spångar och det var mjuka ängar. Tillslut kom ett vattenfall man har ju hört att det är bra för återhämningen att kyla ner benen så trots att jag tvekade så hoppade även jag i tillslut. Skorna blev ju lite tunga att springa. Lyckan kom en bit senare när vi kom ut på en grusväg. Benen som i början varit så tunga, kanske för att magen var full med hotellfrukost, sprattlade till och vi rullade fram under 5-fart. Detta var för mig ett härligt kvitto på att det under allt kol kanske finns en diamant som håller på att putsat fram.


Backintervaller
Som om inte morgonens 17km hade varit tuffa nog för benen så stod det långa backintervaller på schemat på eftermiddagen. Jag var skräckslagen, vem ska behöva bära mig upp? Blåsan under foten värkte men efter att ha trampat i lite lervälling så ökade inte smärtan i alla fall utan det gick att vänja sig. Det enda jag tänkte under intervallerna var ”bara jag kommer upp” och upp kom jag.Så här glad blev jag när jag klarat backintervallerna

Osthangdliften och jakten på nirvana

Jag är extremt höjdrädd så det var med tårar i ögonen jag tog mod till mig att sätta mig i Osthangsliften som skulle ta oss upp på fjället där vi sedan skulle springa helt obanat. Kom om tack vare hjälp från medlöpare, som sagt är det löpare så vet man att det är bra folk. Denna tur var helt fantastisk den gick uppe på fjället stundtals i helt obanad terräng med fantastiskt utsikt. Ibland vart det så brant att man fick gå en bit för det gick snabbare. Då och då mötte vi några vandrare som såg smått förvånade ut när 18 personer kom susande över fjället i full fart och med stora leenden på läpparna!

Att springa i denna fjällmiljö var helt nytt för mig, ingen pratar kilometertider för terrängen är så varierande och ofta utmanande att det är en bragd att ta sig fram. Stundtals tänkte jag på hur fantastiskt min kropp är. Utan att klaga desto mer så finner den sig i att springa fram över fjället, hoppa över stock och sten. Sådana tankar i den vackra fjällmiljön gjorde en smått religiös faktiskt.


Utan att överdriva så gav denna helg mig lite nya perspektiv på min löpning och på vad som är en prestation och jag kan inte annat än säga tack till så klart alla härliga medlöpare och särskilt tack till Lena och Micke som delade med sig och gav mig möjlighet att uppleva detta!

Hur man handskas med en blåsa

Då var man tillbaka framför datorn, utanför fönstret ser jag en tegelvägg. Helgens löparläger i Ramundberget var helt fantastiskt så klart ska jag berätta mer om det håller på att författa en smäre roman men tills dess tänkte jag dela med mig av en lärdom som jag faktiskt fick under lägret. Nämligen hur man på bästa sätt handskas med en riktigt nedrig blåsa.



Veckan innan lägret förändrades blåsan till något jag inte vill visa bild på. För att göra en lång historia kort så ska man inte sätta Comped på öppna blåsor. Det jag vill dela med mig av är inte hur man skapar detta elände utan hur man klarar av att springa över 60km i fjällmiljö med detta elände.


Vaselin är din bästa vän. För att inte plåstrena skall skapa friktion mot blåsan så är det bra att smörja med vaselin. Var noga med att inte få vaselin runt om för då fäster så klart inte blåstret.



Vaselin och hansaplast
Comped på en öppen blåsa är inte skönt för någon, lägg därför ett vanligt gärna vattentätt blåster eller kompress över blåsan. Lägg därefter på Compeden. Märkte att det är skillnad på åt vilket håll då lägger Compeden, jag tyckte det var bättre att ställa den på högkant.



Sedan kommer det avgörande- sätt vaselin på och runt Compeden, detta minskar friktionen.



In vaselinad comped som sitter över ett hansaplast plåster


Använd dubbla strumpor. Jag hade en tunnare Nike strumpa under den lite tjockare strumpan, då blir friktionen inte mellan strumpa och fot utan mellan strumpa och strumpa. Så nu är du redo att kuta på.


För övrigt så är det ett litet vakum nu efteråt, vilade igår och idag blir det en lugnare tur på ca 60min eller så. Kände mig risig i söndags men efter att ha vilat och ätit massor igår så känns det bättre. Känns faktiskt riktigt bra kroppen känns pigg och inga känningar någonstans.

Resten av veckan kommer fyllas med tempopass och långpass, simning och ett pass rullskidor bland annat. Nästa vecka däremot blir lugnare och mer vila som uppladning inför Vasastafetten på lördag.


Glada löpare på Ramundberget

Foto: Lena Gavelin

Super i eller ur form

I morgon bär det av till Ramundberget, fick tidigare i morse en rapport från en annan deltagare som meddelade att det var 20 grader och lätt molning. På Gavelins blogg kan man läsa att hon planerar det sista inför lägret. Hennes sambo, Mikael Andersson som är erfaren Vasalopps åkare kommer också vara på plats. Passa på att få lite tips.

Foten är i princip bra, lite öm men det överlevar jag. Värre är det med höften den är irriterad och smärtar. Tror det kan bero på denna 3 dagars kom i form vila, sista gången jag provar det för jag tror snarare det är en kom ur form vila! Ny tid hos bödeln i kväll så jag hoppas på mirakel, borde ju vara dags snart...

Att bero på form så bloggas det nu flitigt om "Finn formen" som Jari Ketolo dragit i gång. Genom att göra 1 övning per dag i 10 veckor, varje vecka ökar antalet repetioner från 50 till att vecka 10 bli 100 reps av övningen, så skall du alltså finna formen. Så här står det på Facebook-sidan
Du kommer att kunna som; t.ex. att förbättra din
• Kroppshållning
• Kroppsstyrka
• Kondition
• Ämnesomsättning
• Energiförbrukning.

Du kan dessutom välja enbart styrke upplägget eller kondition + styrke uppläget.

För alla som ätit lite för mycket glass och druckit lite för mycket rosé och inte rört sig de senaste året så kanske det funkar. Men kan ändå tycka att det är lite falsk marknadsföring. Antar att de flesta som hoppar på detta vill bli snyggare "tighta till kroppen" vilket knappast lär särskilt inte om du kör enbart styrkeprogrammet. Men okej något är bättre än inget så kör "hårt".

Vilken soppa!

Träningsvärken från hell i mina höfter känns som om jag inte sprungit på 1 år och sedan gett mig ut på långpass. Eftersom musklerna tydligen jobbar hårt av att bli stuckna med nålar kanske man kan sluta springa, ta en skål med chips (även om jag föredrar godis) lägga sig i soffan kolla TV och ändå bli snabbare, snyggare och starkare! Skulle sälja (som smör) på TV:shop. Måste kontakta patentverket…

Har ofta undrat vad folk som inte tränar gör med sin tid. I går fick jag svaret. Jag ock kompisen E tog bussen ut till Bromma Blocks , shoppade på XXL som tydligen skulle ha rea ,inte på något jag ville ha däremot blev nya långa tights, stumpor och ett underställ. Sedan tog vi en kaffe och jag tog en skumraket . Förstår att folk inte tycker sig ha tid att träna!


E fick en XXL påse till en XS väst...


Kom hem och lagade en favorit soppa!

Squash och morotsoppa, recept från favvo kokboken av Colting.
Receptet
1 Squash
500g morötter
Vitlök i rimlig mängd
Ingefära i rimlig mängd
1 Lök
Vatten
Kanel
Peppar
Gör så här:
Skär av squashen på mitten ta bort kärnorna och sätt in i ugnen tills det blivit mjukt och bra. Hacka lök och vitlök fräs i gryta på plattan. Häll på ca 5-6 dl vatten och häll i de hackade morötterna och ingefäran samt squashen. Koka tills morötterna blivit mjuka. Mixa allt med stavmixer och krydda med mycket kanel och lite peppar. Servera gärna med avokado och kokt ägg som du lägger i soppan. Finemang säger jag bara!



Soppan kokar, tror det tar längre tid om den sjuder, varför gå om man kan springa liksom?
Vilken soppa! Här mixad och toppad med lite avokado!



Vilovecka

Andra laddar inför tävlingar, jag som inte tävlar laddar inför annat som ett träningsläger exempelvis. På torsdag åker jag upp till Ramundsberget för att vara med på träningsläger tillsammans med 18 andra löpare och allt leds av Lena Gavelin. Torsdag till söndag skall det springas hoppas jag...

Sista uppladdningen kunde varit bättre. Höften krånglar som f-n. I morse var jag hos naprapaten. hade en ny naparapat då ordinarie bödel är på semester, varför är norska naprapater alltid jävligast? Inte nog med den obligatoriska armbågen utan denna gång fick jag akupunktur i ljumsken, inte bara stick in nålen och vänta. Nej, sticka in nålen vrida tills jag dog för att sedan vrida lite till och byta plats på nålen. Behöver jag säga att jag inte kan gå?

Om inte det var nog så har jag även fått ett infekterat sår under foten. Ni kanske minns den där blåsan som jag visade upp? Ja, den har liksom förvandlats till något annat... Sprang världens tråkigaste pass i lördags, 5km terräng + 10x250m backe i snabbfart + 5km terräng. Det där 10 gånger backe var ohygligt tråkigt och det var dessutom varmt. Därefter blev såret som det blev. Gårdagens långpass blev det inget av när foten på morgonen inte ens fick plats i skon! Fick bli gymmet istället.

Snälla håll tummarna att min fot skall fixa sig till på torsdag! Höften är som den är den har jag ju alltid ont i men foten måste bli iaf lite mindre svullen så den får plats i skon!

En sak till! Var och såg en hysteriskt bra film igår Bridesmaids, har inte skrattat så mycket sedan jag såg Bruno. Se den det är ingen tjejfilm det är bara humor och fantastiskt kul!