Var är kaklet?

Kunde inte sova så jag bestämde mig plötsligt kl 05.15 att det är nu jag för första gången skall simma i öppet vatten. Peppad av min plötsliga uppenbarelse klädde jag mig och tog våtdräkt, dubbla simmössor och glasögonen samt en handduk med och gick ner till bryggan.

Vattnet såg mörkt men inte så farligt kallt ut. Var vid gott mod när jag drog på våtdräkten, var fortfarande vid gott mod när denna bild togs.
Beredd att första gången i livet simmaträna i öppet vatten

Klättrade ner för stegen och faktiskt var inte vattnet så farligt kallt, jag lät vattnet komma in och sedan kom panik nummer ett- det är fasiken kolsvart när man tittar ner i Mälaren. Här finns inget vitt kakel och inga dragna linjer. Simmade lite så kom panik nummer två- halsen liksom knöt sig och jag fick svårt att andas. Jaha, slappna av simma lite bröstsim varvat med frisim. Lugnt och fint. Tänk inte på alla sjömonster som lurar där nere. Lite stört att jag tänkte på den stackars hundägare som på sin morgonpromend skulle måste fiska upp mig om jag drunknade

Efter ett tag släppte båda panikerna och jag fick faktiskt ihop 20minuter simning. Det är ett litet område man kan simma inom så jag simmade runt där från boj till boj. Räknade ut att det borde vara ca 50m mellan bojarna.

När det började kitla i tårna bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Men så var det gjort, första gången i mitt liv som jag simmar i öppet vatten i våtdräkt och tänkt som träning. Det var läskigt och spännande och när jag väl kunde slappna av så satt tekniken där faktiskt. När måste jag (på en vecka) få lite mer vana att simma ute så att jag vågar slappna av. Glad att jag har gjort det den där första hemska permiären nu kan det ju bara bli bättre, visst?
Tummen upp för utesimning när alla paniker lagt sig

12 svettiga

Vissa dagar går allt emot en, i mitt jobb så behöver jag ibland en massa tålamod det kan vara otroligt krävande helst för en person som faktiskt helt saknar det. Så när jag kom hem från jobbet hade jag faktiskt inte ett dugg lust att byta om och springa, jag ville helst ligga i soffan.

Men inte tid att tänka så nu på med kläderna bara, tog på mig hela min "modebloggs" outfit. Jag var lite orolig att tröjan från Kari Traa skulle vara lite för tight för min smak. Men det var den inte, riktigt skön tröja jag som ibland kan bli lite klaustrofobisk när saker kommer på min hals tyckte särskilt att den djupa halsen var bra. Så gör det faktiskt inget att den är snygg också.


Dagens outfit! Kolla in delar av Vasaloppskransen som sticker fram i vänster hörn

Sprang gjorde jag, i helgen vart det 11km idag 12 km på ( 1.04) inga känningar i knäet vilket gör mig väldigt glad! Jag låg och myssprang hela tiden, de som mötte mig måste ha undrat vad jag var för galning -det är ju faktiskt inte jätte ofta man träffar en löpare som ler.

Hemma plågade jag mig igenom det där core-passet, fy vad tråkigt jag tycker det är men det är tydligen hälsosamt och bra har jag hört och allt kan ju inte vara roligt. Efter middagen belönade jag mig själv (för att jag inte ens fuskat på core-passet) med jordgubbar, mango och grädde.
Mumsigt en torsdagkväll

Startgrupp- snabb som fan

I Vasaloppet så klagade jag på att jag bara var i snartgrupp 10 och att det skulle vara så trångt så att jag inte kunde skida. Nåja, nu får jag tillbaka för gammal ost kan man säga.
Det är tämligen så att jag på något mystiskt sätt har hamnat i startgrupp 3 på Vansbrosimmet.
Japp startgrupp simma under 55 minuter.
Hur gick detta till tänker ni då?
Ja, jag är kanske inte helt oskyldig men att jag skulle hamna i denna galet snabbastartgrupp hade jag inte en tanke på. Med mitt mail om att simma runt timmen ville jag ju faktiskt bara slippa, förlåt mig, alla bröstsimmare.

Nu har jag (som alltid) lite panikångest och funderar på hur jag ska ta mig ur denna knipa. Jag har ju två val som jag ser det:
1) Antingen så mailar jag dem och berättar om detta lilla misstag och får simma med alla bröstsimmare.
2) Jag glider ner i starfållan, gömmer mina darrande knän och ställer mig sist. Hoppas på att inte bli upptäckt.

Någon som har något bra råd att ge?
Ojoj startgrupp 3 simmar sub 55.

Motivation eller har detta blivit en modeblogg?

Min motivation är inte på topp just nu, förbaskade öra! Men jag tror jag mår bättre.

Hursom så är inte jag den mest stilsäkra i löpspåret, på gymmet, på cykeln, kanske undervattnet för min Orca S4 är ju jäkligt snygg. Jag tycker inte att kläderna är det viktigaste när man tränar, klart är det bra att ha ändamåls enliga kläder men så jag betonar funktion framför snygghet och främst sätter jag bekvämlighet.

Men så klart så blir jag lite extra motiverad av nya grejer, så efter mitt 11km löppass så gick jag faktiskt och köpte nya skor så klart ett bar Asics DS trainer. Tyvärr har jag inte fått testa dem (jälva öra!) I går fick jag ett överrsakningspacket av Kari Traa, två tränings t-shirts! Det fiffigaste var att båda matchar mina nya skor. De satt tightare än mina vanliga t-shirts och hade dessutom väldigt fina detaljer. Man kommer tro att jag är modebloggare när jag kör igång i min nya matchinga outfit!

T-shirst från Kari Traa som matchar mina skor. Snart måtte mitt öra bli bra!
Jag är sämt på jorden på att hålla hemlisar, det vet alla mina vänner. Att berätta något för mig är detsamma som att berätta det för alla vänner samtidigt. Praktiskt.
Så nu har jag gjort en present till min sambo, som han inte fått än men jag tyckte det blev rätt fint. Dessutom har det med motivation att göra. Han har tappat motivationen lite så jag har gjort en träningsdagbok till honom och på framsidan tog jag klistrade lite motiverande texter. Behövde en ny själv med så jag gjorde likadant till mig. Mina texter är dock lite "hårdare" än hans.
Vilken tror ni är till mig?

Nu hoppas alla nog att mitt öra skall bli bra snabbt så att detta återgår till att vara en träningsblogg och inte en mode/klipp och klistrablogg... Om inte annat så får ni ett recept på broccolikyckling snart.

Dagisbakterien

Jag har tränat på under förra veckan men hela tiden med känslan av att inte vara riktigt på topp,jag har alltså haft lock för öronen i 3 veckor och "känt lite" i halsen av och till. Men man är ju norrläning så det är ju bara att bita ihop. Men hela tiden med känslan av att ha en hink på huvet.

Första tappet
Gårdagen var liksom en katastrof dag, först kör jag mitt gympass för första gången på en månad och när jag bara skulle värma upp med lite knäböj och kolla in tekniken och när jag var klar så av någon konstig anledning släppte jag stången som träffade rakt på mina vrister. 20kg från 170cm fallhöjd. Snacka om att öva på att bita ihop. Gjorde lite ont men man reder sig, knöt skorna lite hårdare bara.

Andra tappet
Efter gympasset så var det dags för simningen och andra tappet, denna gång var det motivationen. De två ute banorna såg ut som Essingeleden en måndagmorgon - alltså fel folk  och för mycket folk i varje fil. Mina 8 intervaller på start 1 min rann ut i sanden, eller jag körde 5st och sedan fick det bli start 1.15. Hade liksom ingen lust att knäcka mig själv. Ni hör ju att jag inte kan vara riktigt frisk.

Resten av dagen spenderade jag med att fika och shoppa, ont i örat och i halsen för att inte tala om mina stackars vrister som har antagit en bullig och blå nyans...

I morse fick jag domen, jag har fått dagisbakterien. Örat är fullt i vatten och trumhinnan ihoptryckt, ja inte så konstigt att jag vinglat lite på sistonde. Dessutom var i halsen och någon bakterie som gjort sig hemmastad i näsan. Sjukdomen hade ett snyggt namn som lät som en grekiskgud men i folkmun kallas den dagisbakterien för att den är resistent mot det mesta. Så nu fick jag någon ny pencillin som ska slå ut hela min kropp och i dagarna 3 måste jag total vila eller gå sköna skogspromender..
1.05 på Vansbro flyter iväg..

Man brukar hänga ut personer som är en fara för andra, så dessa två ligger riktigt risigt till!

MOST WANTED
Brott: Smittspridning

Första 11!

Idag hände det, jag sprang utan känning i knäet!
Svårt att förklara känslar, helt ärligt så minns jag knappt hur det är att springa utan att ha ont. Idag fick jag en påminnelse om hur fantastiskt löpning kan vara.

Jag har byggt upp löpningen från 20-30-40-45minunter till nu 1 timme. Bestämde mig att sträckan och farten inte var viktig utan det var tiden som var det som gällde 1 timme skulle jag vara ute. Börjad lite sakta och när jag kom ner till skogen så ökade farten lite av sig själv. Det var så där perfekt små regnigt i luften. Med flit hade jag valt en rätt så kuperad sträcka.

Efter 1 timme hade jag kommit hem och sprungit 11km, det är inga rekord sträckor eller någon rekord fart men det var 1 timme och det var utan att det gjorde ont trots att det var mycket upp och ner. Nu drömmer jag bara om härliga skogsstigar och springa snabba intervaller på bana. Men inte än, det gäller att ha tålamod och bygga upp sig långsamt igen.

Om det var något som var störigt under passet så är det att jag fortfarande har kvar problem med bihållorna, halva huvet är liksom täpt. Ni behöver inte oroa er, det är inte så att jag är sjuk utan detta är något icke baktriellt.
Glad och svettig efter 11 smärtfria kilometer


Efter löpningen åkte jag till min faster och firade med rabarberkaka. Räknar man viktväktar point innehåller den 4, men jag tog en dubbel så det blir väl 8 points då upplyste min faster mig om...


Känslostorm

Jag är inte den som brister ut i känslostormar, om man inte räcknar med ilska, annars är jag lugnt och harmonisk... I går däremot blev jag lyrisk. Solensken, jag hade på min Orca S4 och simmade i Eriksdalsbadets ute bassäng. På scemat stod långpass med mycket teknik.

Körde bensparkar, catch-up, med dolme och så en special övning jag fått från Josefin för att få ordning på avståndet mellan mina armar.
Sedan följde en serie med långa intervaller 500-400-300-200-100m. Vila 30 sek i mellan och varje intervall ska kännas lika hård, alltså öka farten för varje intervall. Gick grymt bra, hade sådant driv och flyt. Ville knappt gå upp men när det kom fler och fler grodmän så blev det trångt så du gav jag mig och behöll den fina känslan!

En annan sak jag märkt är vilken respekt man får i klädd sin våtdräkt, folk tror tydligen att man är proffs och något som underlättar är att alla dessa Stockholm triathlon snubbar tror man är en av dem så man blir inte prejad och överkörd. Istället hälsar glatt på en och till och  med ber en starta före för att man ser snabb ut..
Afterswim!

Blomkålsrisotto- galet gott!

Blomkålsrisotto, ja det låter ju inte så himla sexigt. Jag gillar inte ens vanlig risotto egentligen och är inte jätte förtjust i blomkål heller. Men det var jag som fick bestämma vad vi skulle laga till middag och då ville jag retas lite med sambon...

Blomkålsrisotton visade sig vara en riktig överraskning, det var helt galet gott!
Receptet hade jag hittat hos Erika som har en väldigt bra receptsamling.

Blomkålsrisotto
Ingredienser:
1 blomkålshuvud
Fond, jag använde köttfond
1 lök
Svamp
Skinka
Vispgrädde
Parmesanost
Salt
Peppar

Gör så här
Stek svampen i smör, lägg åt sidan. Hacka lök och stek den så den blir lite så där genomskinlig. Riv blomkålen grovt. Stek blomkålen tillsammans med löken och ca 1 msk fond i typ 5 min. Häll på vispgrädde och låt det puttra tills det geggat ihop sig till önskad konsistens. Jag kokade i ca 10 min. Strimla skinkan under tiden och riv parmesanosten. Blanda i skinkan och svampen. Smaka av med salt och peppar. Ta stekpannan från värmen och rör ner parmesanosten.

Ät och njut!
Är så mycket godare än det ser ut!


Ikväll är det dags för långdistanssimning, har fått ett upplägg av Josefin som jag kommer att köra dessa 3 veckor framtill Vansbro. Det är 3 pass per vecka varav ett är långt, ett riktigt hårt och ett hårt men kortare. Jag kommer (troligen) orka 3 km simning men nu ska jag försöka få till lite fart också.
Jag önskar göra 1:05 på Vansbro, bara för att brorsan gjort 1:06. Josefin tror inte att det kommer bli några problem så jag hoppas hon har rätt!

Morgonlöpning

Jag måste ta tag i min löpning nu, det går inte att gå runt och vara rädd för att det inte ska gå och därför inte göra det. Bita i det sura äpplet. Bestämde mig sent i går kväll att ta morgonlöpning eller jogg. Skillanden på en löpare och en joggare är denna...


Tog mig runt trekantenrundan och hemåt igen 8 km på 40min och det var en sköntur och jag fick inte ont i knäet. Alltså dags att våga sig utanför dessa 40min, nästa pass blir på 1 tim och det blir på fredag. Beslutet taget. När jag kom hem så körde jag ett corepass som jag knåpat ihop. Måste ta tag i det också, core träningen alltså.

Core-passet går enligt följande
-Armhävningsposition 1min + 10armhävningar
-Plankan 1 min
-Sidoplankan 1 min/sida
-Armhävningsposition 1 min +10 armhävningar

-Sit-ups (brösten mot knäet och snabbt tempo) 1 min
-Rygglyft 1 min
-Bakvänd armhävningsposition (bröstet mot taket, upp med höfterna) flytta ut höger så långt åt höger du kan och vänster åt vänster 1 min

- Armhävningsställning+ plankan 1 min (stå i armhävningsposition och gå ner på armbågarna och upp igen)
- Mountain climbers. Armhävningsposition och dra benen mot hakan, mot armbågen. 1 min
- Pendlande ben. Ligg på rygg svanken i golvet och benen lite ovan marken och pendla 1 min

FINITO! Testa och säg gärna vad ni tyckte, det tar ca 10 min beroende på hur mycket man latar sig emellan...

Filmen som är ett måste i sommar- 5 getingar

Kroppen känns bra, förrutom att jag fortfarande är täppt i bihållorna  och har lite lock för örat. Eftersom det inte är bakterier så är det bara att vänta ut och så länge jag inte har feber eller på annat sätt mår dåligt så har jag lov att träna på om än inte mördar pass...

I morse hade jag simlektion med Josefin Lilhage, det var den sista av 3 lektioner som jag tagit med syfte att faktiskt lära mig simma crawl till Vansbro. Visst kunde jag simma lite innan, men med en hemmasnickrad teknik. Att ha simmat med Josfin har verkligen gjort skillnad. Hon ser alla detaljer. Idag jobbade vi en del med hur jag har handen när den kommer ner i vattnet samt med att få en lugnare benspark men ändå hålla samma fart. Och så klart att jag fortfarande inte simmar nog brett.

Fick också köra några tuffa intervaller. Körde 50m intervaller med start 1 minut. När jag började simma i mars så klarade jag inte det, för jag fick inte vila i mer än 2-3sekunder, knappt. Idag gick 50m på 46sekunder och då kunde jag dessutom köra flera på rad. Även om man tvivlar ibland så är det faktiskt så att träning ger färdighet!

Här är en liten film på mig när jag simmar i rätt lugnt takt. Det ni inte ska ta efter är att jag sätter händerna för tätt ihop och därför blir lite vinglig.

Förrutom det så får filmen 5 getingar!

Återhämtning

Söndagen tillbringades i någon form av post-Vätternrundan Eufori och på Clarion Sign i Stockholm. Världens bästa blivande man hade nämligen ordnat med en överraskning- nämligen en natt på hotell med Spa, massage, god mat och så vakna upp och få börja dagen med hotellfrukost.
Massagen var välbehövlig, nacken var stel som en pinne.
Återhämtning!

Men idag är det en annan dag, det är måndag. Kroppen känns rätt så på, lite stel i benen. Skavsåren i rumpan är väl värst, de svider lite. Så ännu idag blir det vila. Men i morgon däremot drar det igång igen simning med Josefin kl 09. Sedan kommer det att simmas 3 veckor framöver, hoppas på lite sol i helgen så jag kan ta första riktiga ute passet, eller så skiter jag i att det inte är sol och hoppar i sjön ändå...

Jag kommer också att satsa mer på löpningen nu, den har fått stå åt sidan lite för cyklingen och för att jag inte velat riskera att knäet skulle bli mer knas innan Vättern men nu finns det inga ursäkter längre...

Vätterrundan 2012- Vem placerade backarna på slutet?

Uppladdningen var ju inte den bästa, 2 veckors sjukdom toppad med en bihåleinflammation. Dagarna innan kändes det lite hopplöst när jag inte ens kunde andas genom näsan, än mindre titta neråt. Men faktiskt så tänkte jag aldrig på att inte starta – jag genomför det jag bestämt mig för. Ni som följt bloggen har även kunna följa hur min ångest växt sig starkare och starkare ju närmare vi kommit. Lite kanske berodde på förkylningen och att jag inte visste om jag skulle kunna lita på att kroppen höll.

Vem behöver Vitargo när det finns Alvedon?
Framme i Motala kände jag mig febrig och helt igen täppt i hela huvudet. Min cykelkompis Anna som varit frisk hela vägen mådde inte heller bra. Så när andra laddar med en stor portion pasta och upplagningsdrycker från Vitargo petade vi i oss Alvedon och lade oss för att vila. Kompis Anna hade egentligen starttid kl 04. Men bestämde sig i sista stund att byta till min tid 00:54. Smartare hade varit att byta till en senare tid men jag kände förkylningen och visste att jag inte skulle kunna sova pågrund av all nervositet så jag ville bara starta.

Anna och Anna inför start
Högsta snittfart, inte högsta toppfart
Vi bodde riktigt centralt och vid 00.40 rullade vi ner till starten. Det gick lugnt och fint. Rullade in i vår startfålla, lyssnade på den speedade speakern och när repet föll cyklade vi. Ganska snart efter att vi kommit ut ur industriområdet kom en klunga med det passande namnet Team snålskjuts ifatt oss. Vi lade oss bakom och hej vad det gick. Låg i riktigt bra fart där bak och bara susade fram genom natten. Tyvärr så splittrades klungan ganska snabbt, redan efter omkring 5 mil. Det kom andra klungor som vi hängde på ett tag men många höll ett alldelens för ojämnt tempo där det ibland gick i 18 och ibland i 30. Trots att regeln aller rådet jag fått av brorsan innan start var att hålla en jämn fart hela vägen. ”Högsta snittfart inte högsta toppfart” så fick jag en ny hösta toppfart under denna sträcka 57km/h!

Vem öppnade himlen?
Det var speciellt att köra på natten, det var mörkt men jag tyckte det gick bra försökte fokusera på att det var spännande att köra på natten. Men ett tag blev jag riktigt trött, kände hur ögonen gick lite i kors och jag tänkte lite snabbt ”jag ska bara blunda lite snabbt” Tog första pausen i Gränna efter drygt 8 mil. Då var jag hungrig (bullar som jag inte förstår varför folk klagar på det är ju goda!) blåbärssoppa och en liten saltgurka. Hade också känt regndropparna så jag tog av ena tröjan och drog på regnjackan istället. Smart drag för efter bara någon som öppnade sig himlen och det öste ner.

Varför har ingen nämnt Habo-backarna?
Mörker och regn, regn och mörker. Fokus Fagerhult, nästa stopp nästan halvvägs trampa på. Hittade ingen klunga så vi växeldrog och jobbade på. Så var det uppför, väldigt mycket uppför. Ingen har nämnt Habo-backarn för mig innan? Vi trampade uppför men ibland kändes det som att regnet förde oss nerför. Här tappade vi fart. Hade tidigare haft en snittfart på drygt 28km/h men här gick det tungt, inte brant men långt och segt. När det fanns ryggar att ligga bakom lade jag mig där och lät någon annan göra jobbet, som sagt det delas inte ut några tapperhetsmedaljer. Nedför däremot hade jag galet rull, jag lade mig i vänster kant och i fartposition och kunde bara rulla förbi alla som trampade på.

Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer
Nästa stopp Hjo, vi tänkte inte äta någon lasagne. Fick höra att det gjorde vi nog rätt i för den brukar vara kall. Istället stod Annas pappa i Hjo med Coca-cola och varm buljong. Stoppet blev lite långt för jag hann börja frysa ordentligt där i regnet. Många bröt i Hjo och tydligen var det riktig kö till bussarna för folk kom fram och frågade om Annas pappa kunde köra dem till Motala. Jag riktigt skakade när vi körde i igen, var så kall att det gjorde ont i bröstet fick hålla ner farten en del för att hinna jobba upp lite värme i kroppen. Låg i 23km/h och pratade om saker som midsommar, bröllop och lägenhetsköp. Fokusera på annat helt enkelt. Hjo var liksom ett delmål för mig, kommer jag till Hjo kommer jag i mål då har jag ju cyklat 178km.

Gud hör din bön!
Vägen mot Karlsborg har jag inte så mycket att säga om. Förutom att det fanns en lång backe, jag tror det var där iallafall. Hurusom, historien är kul oavsett var back-helvetet var. Backen var lång, tung och seg. Uppifrån toppen är det någon som hejar i högtalare. När man kommer närmare så hör man att det är någon som predikar om att det är värt att be till Gud. Jag tror faktiskt att det var exakt vad alla sysslade med… När man äntligen kom till backkrönet ser jag en skylt ”Gud hör din bön” ja, backen tog ju slut…

Vanlig söndagscykling kvar
Efter Karlsborg var det bara 90km kvar. ”En vanlig söndagstur på Ekerö” utbrast Anna glatt.
Vi struntade i resen av kontrollerna och köttade på. Tog egna stopp vid 70, 50 och 30 km för att trycka i oss gel. Strax innan 30km fick jag kramp i magmusklerna och vi tog det sista stoppet.

Vi har chans på sub 13 nu kör vi!
Jag tog sedan lite fel på distansen. Trodde det var 20km kvar, tyckte vi cyklat så långt från den där 30km skylten. Jag ropade till Anna ”Vi har chans på sub 13 nu kör vi” Tyvärr så tror jag inte hon hörde mig, jag trodde hon låg just bakom och skulle svicha förbi mig i nedförsbacken men hon kom inte. Jag ”ego-Anna” och kunde bara tänka ”sub 13 var mitt mål” Dessutom visste jag att hon inte kunde vara långt bakom. Så jag låg på, jag trök på som aldrig förr. Det tog ett tag innan jag insåg att det var 27km kvar.

En lång spurt där jag var någons starka rygg
Har man börjat spurta så kan man inte sluta, då kommer mjölksyran och då är man körd man måste hålla i. Jag har aldrig förr kört så fort själv, höll omkring 34km/h. Inte visste jag att de sista 20km var bara backar och backar och ännu mera backar. Sket i att växla ner i backarna, benen var för trötta. Ställde mig upp istället och körde på, andra lade sig bakom mig och jag var någons starka rygg. En känsla som triggade mig. Sista biten in i Motala så pressade jag på benen bara skakade men jag tänkte bara ”trampa, trampa” Det gick bra för jag körde in ca 12 minuter på de sista 20km

12.47
Jag kom i mål med en del tillgodo. 12.47 blev sluttiden. Alla känslor kom över mig, hela jag skakade av glädje att klara mitt mål, trots att så mycket gått emot mig med sjukdomar så hade jag fixat det. Dessutom hade jag kört hårt det sista 25km, så hårt har jag sällan kört och jag kunde inte stå för att benen skakade så mycket. Stort tack till dig kvinna i publiken som fångade upp mig när jag inte kunde stå. Jag vet inte om jag sa tack där bland alla tårar.

After race
Mina ben är trötta, men inte så farligt, mitt knä höll, ska erkänna att det kändes lite och att jag var lite orolig men det var ingen fara. Min rumpa ska vi inte prata om för jag har skavsår på lite lustiga ställen. Ändå tänker jag sub 12 (minst) nästa år. Vilka är med?
När du klarat 300km cykling får du potatissallad och kyckling, det är det väl värt?

Ingen kolhydratsladdning

Det är nära nu...
Många som ska köra Vättern har nog börjat kolhydratsladda. Jag tror inte på det, loppet är alldelens för långt för att det ska ha någon verkan att proppa i sig pasta tills det står ut över öronen. Men som jag alltid säger så är placeboeffekten den enda sanna effekten så om man tror på det man gör så är det lika att göra det.Själv har matlusten precis kommit tillbaka, vilket är ett bra tecken på att jag börjar bli frisk.

Scotty har varit hos cykeldoktorn och är ny servad och åtskruvad. Han har fått en massa nya tillbehör också, eftersom jag startar mitt i natten så ska jag har: Lyse fram och bak, reflexer fram och bak samt reflexer på hjulen. Ser ut som ett helt tivoli påväg - säkerheten före allt.

Dessutom råkade jag köpa en cykeldator som jag inte vet hur den funkar men ska testa den runt kvarteret senare idag. Sist men inte minst så köpte jag en CO2 pump, det var inte helt lätt att få den att funka och tillslut så pumpade den hej vilt så den måste jag byta idag.

Vad det gäller ätbart så kommer jag ha en flaska med hallonsaft, det kör jag alltid långpass på. Sedan lite Geisha (choklad) i fikan för när livet känns hopplöst. Utöverdet så har jag med gel och liquids eftersom min mage inte klarar den sportdryck som brukar serveras. Kommer troligen också ha med någon annat som en hamburgerköttsmacka kanske. Mest för säkerhets skull. Men jag vet också att det finns massor av bullar och saltgurkor och blåbärssoppa att äta i depåerna. 

Gällande depåstoppen så kommer jag stanna när det behövs men om möjligt undvika Jönköping och Hjo för att jag hört att det är kaos där.
Här har vi kartan med alla depåer... SEE YOU IN MOTALA

Uppskrämd

Så nu har alla skrämt upp mig inför Vätternrundan om hur hemskt det kommer att vara med kyla, mörket och ensamhet. Sätt en förskylning och min normala nummerlappskräck på det så förstår ni hur jag känner mig... Men jag är fast besluten vid att köra.

Jag tror inte på ödet men just när jag kände mig som att jag kommer dö under denna förbannade cykeltur så dök detta citat upp.

” Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself. And that no heart has ever suffered when it goes in the search of its dreams” Paul Coelho
Ni som följt bloggen ett tag vet, särskilt från historien om Vasaloppet, att jag lider av lite "lätt" prestationsångest. Jag vet att det alltid är värst innan och att det kommer släppa när det väl satt igång. Men just innan är det inte kul, jag kan inte sova, blir hemskt ledsen, som ett sår i själen, att spy några gånger innan start är mer regel än undantag. Och så den lilla detaljen med att jag får svårt att andas. Det är rätt svårt att förklara hur jag känner för de flesta tycker att jag är töntig, men det är så här det är. Det är inget jag kan kontrollera och hade jag kunnat slippa åtminstonde något av det så hade det ju varit skönt. Så är det, jag är ju medveten om det för så har det alltid varit.

Det som skrämmer mig nu är att det är 30mil, det kan ta 15timmar. Det är långt och länge. Kommer jag ta mig igenom det som jag mår nu med lock för öronen och aningen till täpt andning.
Jag vill så gärna klara det, så himla gärna. Men jag är inte riktigt som andra som kan ta utmaningarna med en klackspark, jag har krav på mig själv som kanske inte alltid är realistiska. Målet för i år är att genomföra En Svensk Klassiker. Inte att cykla rekodtid på Vättern.

Just nu har jag ju ingen aning om hur det kommer bli men jag tror jag kommer ta mig runt. Det kommer inte bli på 12 timmar som jag hoppats sedan innan men - So what! jag kommer ha tagit mig runt och jag ska vara stolt över det. Och hoppas att jag inte spyr ner någon av era cyklar innan start.

Är det Lappen eller Anna?


Förkylningen- Anna: 1-0

Ligger i soffan i underställsbyxor och tjocksockar, känns som jag är på skidsemester.
Det värsta onda i halsen och örat har faktiskt släppt, det släppte samtidigt som det kom något rikgtigt äkligt ur min näsa... Mer info än ni ville ha men man får inte alltid vad man vill ha.

Jag dricker sjukt mycket vatten, sköjer halsen och näsan med saltvatten, dricker te och knarkar nässpray. Då och då ber jag till Gud, Allah och alla andra som kan tänkas lyssna.
Men jag har inte gett upp, skam den som ger sig. Jag tänker cykla, att inte starta skulle ju innebära att jag åkt Vasaloppet i onödan så...

Har lämnat in Scotty hos cykeldoktorn, de skulle kolla igenom honom ordentligt så åtminstonde han är fit for fight på lördag. Försöker tänka att det är på lördag och inte på fredag det är, blir lättare så.

Suttit och läst massa berättelser från Vättern, vissa verkar ha upplevt det som något fruktansvärt medan andra verkar ha tyckt att det är underbart.
Himmel eller helvete?

Har också kollat vad folk rekommenderar för mat strategi under loppet. 13.5 mil cyklade jag ju på hallonsaft och en smörgås. Vad behövs då för det dubbla + lite till?
Någon som har några förslag på hur jag ska lägga upp det?
Kommer varken bli havregrynsgröt i Jönköping eller Lasagne i Hjo av den anledningen att jag blir dålig i magen av båda.

Cykelstatistik

Snart är det dags för den långa cykelturen. Hade som mål att ha cyklat mellan 75-100mil innan starten. Så klart var 100mil målet och 75 skamgränsen. Det såg faktiskt riktigt lovande att jag skulle nå 100mil när jag räknade ihop min statistik igår så blev det 86,7mil så jag nådde inte målet men hamnade en bit från skamgränsen också. Ett av passen har dessutom blivit på 13,5 mil vilket nästan är halvvättern och det överlevde jag ju så på ett sätt är jag hoppfull.
Alla cykelpass antecknade

Men så vaknade jag i natt med förskräckligt ont i örat och i halsen. Kan knappt svälja och sitter och plågar i mig vatten samtidigt som jag är döv på höger öra! Ska till doktorn kl 14 och hoppas att det kan göra något iallafall, försäker tänka att det är länge kvar. Är ändå 4 dagar kvar tills det är dags.

Men trots att jag försöker tänka positivt så känner jag mig ledsen och förtvivlad och ångesten inför att fästa den där nummerlappen på bröstet på fredagnatt har redan infunnit sig. Jag kommer att cykla även med ont i halsen och örat, skulle aldrig rekommendera någon annan att göra det men jag kommer göra det. Får väl komma i mål samtidigt som Lappen om det är så.

Lappen en riktig Vätternveteran som cyklar för att det är KUL!


Sista långpasset

Idag hade jag lite löst planerat in det sista lånpasset, hade tänkt vara ute i ca 4 tim. Men var riktigt seg startad i morse och jag var tvungen att vara duschad och klar kl 14 då vi skulle få gäster så jag fick nöja mig med 3 timmar.

Styrde ut mot Ekerö och en bit in på FRA rundan märkte jag att jag hade sälskap av någon som låg och tjvuåkte i min fartvind. Efter en stund gick han om och jag fick åka lite på rulle. Så utan att säga något till varandra samkörde vi en bra bit. Det var rätt fint på något sätt. Två cyklister som hjälps åt och driver varnadra utan att känns varandra och utan att yppa ett endaste ord. Tyvärr bestämde sig mina växlar för att balla ur i en av nedförsbackarna och min vän försvann och jag blev själv. Även om det var fint med sälskap så gjorde det inget.

Planen för dagen hade nämligen varit att ligga i 25km/h som är min tänkte Vätternfart men med drag hjälpen hade vi legat närmare 30km/h. Så nu körde jag själv och tog det lite piano. Körde förbi fiket i Svartsjö där alla cyklister verkar hänga men eftersom jag hade en tid att passa blev det bara en banan i farten.

En skön tur där jag kände att jag inte behövde pressa mig eller något utan bara rulla på. Väl hemma hade jag fått ihop 73km på mina 3 timmar, rätt mycket långsammare än i fredags alltså men till mitt försvar så säger jag att detta inkluderar cyklingen ut till Ekerö som går genom Hornstull och alla rödljus ut mot Brommaplan där jag inte stoppar klockan.

Testade också att köra klädern jag tänkt inför Vättern, kan vara bra. Insåg bland annat att de där tjocka ullstrumporna jag hade på toppen av Kilimanjaro nog är lite för varma särskilt efterom jag ska köra med skoskydd..
Cykeltröja från SOC Stadium och underställsströja från Kari Traa kommer jag ha på överkroppen nästa helg

135km Northugstil...

Dåligt skrivande på det senaste, men detta är en träningsblogg och jag har varit sjuk men nu är jag tillbaka på spåret.

Tog ledigt i fredags, en lyx man får unna sig ibland. Som ni läst så skulle jag cykla med brorsan och Peter. Mötte upp Peter och vi drog ut mot brorsan på Värmdö. var ju lovat att jag inte skulle behöva dra en meter och det behövde jag inte. Ibland gick det fort ibland kändes det okej. Fick en hel del tekniktips av dessa vana cyklister. Fick öva på att ligga på rulle, skönt på ett sätt men jag är mer Hellner än Northug, alltså jag gillar att sätta farten. Därför är det ju bra att köra med sånt här folk där jag inte får en chans att göra just det.

Mitt tidigare distans rekord 89km var på 4tim nu passerades 90km på 3.30.och jag var fortfarande med. Totalt blev det 135km på 4.40. Snittfart på drygt 30km. Jag hade kul nästan hela tiden.

Några saker slog mig.
- Idrott är orättvist, den sämsta får alltid kämpa mest och vila minst.
- Jag orkar mer än jag tror
- Kommer köra MItt eget race på Vättern
- Jag har en mentalstrategi för rundan

 Kroppen mådde bra idag dessutom så det blev lite simning och kompishäng på kvällen. Nu är det inga tvång men är vädret och jag på G blir det en långtur i morgon...

Jag kallar det mirakel och ÅEC

Efter att i en vecka dragits med jordens värsta huvudvärk och mått riktigt apa så övertalade min vän Fröken Gunde mig att gå till doktorn. Så tillslut gjorde jag det. Visade sig att jag hade "icke batriell" bihåleinflamation. Alltså bihålleinflamation om inte är resultatet av en förkyling. Fick en nässpray med kortison och 2 sprayningar senare var huvudvärken och ömheten i hela mig borta!
Jag skulle nog kalla det ett mirakel!

Så i morgon har jag ledigt från jobbet för att cykla, lite fler mil i benen så får jag nog bättre självförtroende inför nästa vecka... eller så blir jag knäckt av Peter och Johans tempo.

Jag coacher ju två tjejer som ska köra ÅEC, har gjort träningsprogram åt dem och de kör på riktigt bra. Det är alltid kul att höra hur det känner sig. Carro blev lite chokad i början över att hon var konstant hungrig. Vilket inte är så konstigt när man tränar mer och hårdare än tidigare.

Idag fick jag ett mail av Anna som skrev " 10x300 backe är ju jätte jobbigt. Hur tänkte du nu?"
Svarade såklart att Åreskutan är en ganska långbacke.

I deras schema som sträckt sig över 12 veckor har de också med 2 racesimuleringar där det ska köra just paddling, cykling och löpning en timme vardera. I kommentaren till passet har jag också pedagogisk som jag är skrivit "Inget fjolleri! Ha samma kläder som på tävlingen och ät och drick enligt tävlingsplan"

På förra simuleringen så var de lite väl kaxiga och tänkte köra mycket längre än planerat men insåg att 3 timmar träning är ganska mycket och precis som tanken var med simuleringarna så förstod de allvaret i tävlingen. Ska bli så spännande och kul att se dem köra i Åre, mina girls!
Ja, så klart ska coachen med som materialare!

Bjuder på en bild som jag stulit av dem från när det var och övade paddling ute i Gävle igår. Mina fina adapter!
Paddeltjejer på väg mot ÅEC

Ett himla skit

Förra veckan blev jag lite sjuk, i helgen var jag frisk simmade i söndags och det gick bra. I går blev jag sjuk igen med ont i halsen och ont i örat.
Först trodde jag att det var ett tidigt statium av Vätternrundan ångest men lunchpromenaden som gick upp för den lilla backen visade att det nog var förkylning. Under kvällen blev halsen värre och nu är jag hemma från jobbet. Tar till alla medel, vi snackar Kan Jang, C-vitamin, överdosering av zink för att inte tala om all rå vitlök som fått spökerna i garderoben att flytta ut.

Stressad över att förra veckan försvann med bara 7 mil på cykeln denna veckan verkar bli ännu sämre. Ska tydligen vara fint väder på fredag så jag har till och med tagit ledigt för att cykla med storebror och Alewalds Peter. Detta är duktiga cyklister vars normalfart är ungefär som min toppfart i nedförsbacke. Har blivit lovad att ligga på rulle, är lite tveksam om det kommer hjälpa måste ju ändå trampa runt mina pedaler. Nåja först måste ont i halsen försvinna.

Det kan ju inte undgått en enda löpintresserad att vår Musse inte får åka till OS. Orsaken är den svenska kvalgränsen är mycket lägre än den internationella och som jag förstått det så är det bara en person som skulle klarat den svenska kvalgränsen nämligen Kjell- Erik Ståhl 1983..
Runners world har startat en insamling för Musse jag har skrivit på så gör det du också.

Den svenska sommaren är här

Jag är inte sjuk, men inte heller helt frisk. I går kände jag mig frisk, idag gick jag och simmade i Eriksdalsbadets 50m  bassäng (lärt mig det nu)och även om det var ett lugnt teknikpass så kände jag att nope det är något skit i kroppen.Extremt irriterande måste jag säga.

Nu kommer jag väl vara sängliggandes hela helgen dunder sjuk, men faktiskt hellre det än när kroppen är så här.

Simning i ösregn är lika härligt om nästan inte härligare än i solksken faktiskt, man känner sig väldigt ett med naturen när man plaskar runt där i klorvattnet.

På tal om vatten och väder så har jag insett att det kan vara sådant här väder på Vätternrundan - 30 mil i ösregn. Tänkte på mina stackars känsliga små tår och letade runt halva staden innan jag hittade ett par skoöverdrag på Sportson. Måste bara säga Sportson på Kungsholmen har extremt bra service, tillskillnad från alla Cykloteket butiker!

349kr fattigare men ett par skoskydd rikare som förhoppningsvis skyddar mina redan förfrysta tår.
Passande nog är det modell Arctic, 349kr