Fick frågan av en läsare som undrade varför jag slutade med kampsport och började springa istället. Ja, det kan man verligen fråga sig.
Egentligen började jag med Taekwondo av en slump, skulle kolla på ett gym i Malmö när jag just flyttat dit. Gick till ett ställe som heter Enighet som erbjud studentvänliga priser, av en händelse var det uppvisning av en massa kampsporter just då. Gick in och kollade och kan egentligen inte vara på varför jag skrev upp mig och plötsligt skulle börja med taekwondo. Coolt att kunna göra hopp och snurrsparkar eller tyckte jag att instruktören var snygg? Vet inte.
Som med allt annat gick jag in 110% gick på alla träningar, innan jag viste ordet av var jag med på min första cup och sopade rent bland motståndarna. Sedan var jag plötsligt med i klubbens kamplag och tävlade mer. Åkte på träningsläger med Koreanska landslaget i Danmark. Där och då fick jag veta vad smärta var!
Satsade hårt, för hårt och lyssnade inte på kroppen. Gick med sådan otrolig smärta i benen att jag grät varje morgon när jag skulle stiga upp. Varje kväll tvingade jag min kära vän Ingela att masera min benhinnor med linnement. Tillslut gick det inte mer, kom till idrottsläkare som bland annat jobbar med Armand Kranc och efter typ 1 min låg jag på bordet med mina underben uppsprättade. Hade fått långt gånget kompartment syndrome. Det var så illa att musklerna nästan helt var strypta på syre och hade jag gått längre hade de kunna gå så illa att musklerna dött!
En lång rehabilitering följde, 3 månader på kryckor med båda benen i lindor. Under ett halvår klarade jag knappt att gå. Fick höra att jag nog kunde glömma en comeback och springa det skulle jag aldrig kunna göra. Försökte göra en comeback men det fanns en rädsla i mig om att fler smällar på benen och mer hoppande på tå skulle ge men för livet. Började på gym, blev PT, blev stor och stark. Lämnade Malmö för Stockholm. Längtade efter livet på klubb. Gjorde en kort insats på Linnéas boxingsektion, smärtade att gå förbi de som höll på med Taekwondo.
Av en händelse introducerades jag till Shootfighting och MMA, började på Sthlm Shoot. Var så jäkla kul! Som att brottas med brorsorna, hade kanske viss talang och fick träna med de avancerade. Men livet kom emellan... och också en skada i höften.
Satsade återigen på att bli stor och stark och lyfte mer i marklyft än de flesta killar på gymet och körde bröstpress med de riktigt stora hantlarna. Stark som en oxe, kondition som en bäver (?) fick se sanningen i vitögat och bestämde mig för att bli en löpare.
Så där är jag nu, detta med klassikern är en barndomssynd som någon påminde mig om. Har tydligen alltid sagt att när jag fyller 30 och har min 30års kris så ska jag göra en klassiker. I födelsedagspresent när jag fyllde 29 fick jag startplats till Vasaloppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar