Jag ser mina planer gå upp i rök

Det har varit en tuff sommar, förutom att jag inte haft någon semester alls (bortsett från 2 dagar extra ledigt när jag var och sprang i Ramundberget) så har jag trappat upp träningen steg för steg.

Jag har under sommaren slitigt, jag har sprungit längre än någonsin tidigare, jag har sprungit oftare än någonsin tidigare, jag har dessutom sprungit fortare än någonsin tidigare. Jag har sprungit uppför och jag har dejtat Olga. Det har gett resultat. Jag har sett mig själv klara 4.45-fart efter 15km myrmark, jag har sett mig själv springa 10km under 50 minuter, jag har sett mig själv springa i 3-fart. Har också sett mig själv vara ruggigt stark uppför och ta 10 placeringar i en uppförsbacke och dessutom hålla farten på rakan. Har alltså också sett mig själv tävla…

Jag tycker att jag denna sommar tagit mig över en del hinder och jag kände mig riktigt redo att kunna prestera stordåd på Tjejmilen på lördag, trots en skadad höft så vet jag att det jag räknar som stordåd finns i kroppen, 4.30-fart på 10km är inte längre en omöjlighet. Dessvärre känner jag också att för varje andetag så dras gardinen mer och mer ner. Jag är ruggit jävla förkyld!
Inte ens sådan där ”jag är nervös” förkylning som folk verkar få innan de tänkt prestera stor dåd utan en riktig förkylning när man inte får luft utan en flaska nässpray per näsborre och inte kan prata utan fisherman. Hämtar ut nummerlappen och i värsta fall får jag väl ta en promenad runt Djurgården med 20 000 andra, får tävlingserfarenhet i alla fall.

Förkylningen gjorde att jag inte fick kortisonspruta igår. Fick nöja mig med elchocker som skulle räckt för att väga de döda.

Maskinen som gav mig elchockerna konstruerades omkring år 1800 moderniseringar på maskinen gjordes på tidigt 50-tal. Under 1980-talet fungerade den även som bergsprängare....

Sugklockan som förde in strömmen i min höft, det behövdes bara en på hela höften eftersom den hade rätt bred radie...