Min debut: I myrmark, ösregn och uppför för framtidens segrar

I lördags gjorde jag min tävlingsdebut, att säga att den var efterlängtad är definitivt att ljuga. Koncernen jag jobbar i hade fått för sig att anmäla ett lag till Vasastafetten och återigen hade jag väl haft något bra träningspass när jag fick för mig att säga ok till att vara med. Kan inte riktigt komma ihåg det pass som måste varit ohyggligt bra som fått mig att skriva att jag ville springa långt.

Be carefull what you wish for… Jag fick sträcka 6, Eversberg-Oxberg 15,1km med de berömda Lungbergsbackarna. Tyckte inte att det verkade så illa när jag läsa om banan som skulle vara med inslag av myrmark några spångar och så 5 km uppför. Väl framme gjorde jag misstaget att lyssna på Vasaloppsradion där det pratade om sträckan. ”15,1 km myrmark och mycket spångar. Vilket avslutas med de berömda Lungbergabackarna som fått många såväl löpare som skidåkare att gå in i den berömda väggen. Detta är en sträcka som verkligen kräver sin man eller kvinna” Gulp!

Ser ni ångesten?

Att säga att jag var nervös innan var en underdrift. När jag sedan kom fram till min start så springer jag in i MarathonMia, eftersom jag läser hennes blogg så passade jag på att gå fram och hälsa. Vi språkade lite och hon verkade så lugn och cool där i spöregnet ätandes på en tomat. Om Gundesvan är längdskidåkningens fader så tycker jag att MarathonMia är löpningensmoder, trots att vi aldrig tidigare träffats så var hon så himla snäll och trevlig och peppande!

Efter att 10 tal toalett besök var det dags att värma upp lite i ösregnet, var i princip helt genomvåt och han bli genomfrusen och blöt innan det väl var dags för min start. Hade problem att bestämma mig ”klubb t-shirten” bara eller den älskade adidas tröjan under också. Några lagkamrater hann fram till min start och jag fick rådet att bara köra i t-shirt så fick det bli. När jag väl stod där och väntade när jag blivit förvarnad så spred sig ett märkligt lugnt i kroppen, trots att jag förs så mycket att skinkorna bokstavligen hoppade!

Böt och fick på mig chiped runt foten. Eftersom jag inte hade någon aning om vad som väntade så hade jag bestämt mig att rulla ut i ett långsamt 5.30 tempo i ca 2 km och sedan öka steg för steg. Jag frös så jävla mycket när jag väl startade och dessutom var det lättlöpt så jag öppnade i ett 4.30 tempo istället. Gick på i detta tempo det första 6-7km utan några som helst problem. Inte en gnutta av mjölksyra i benen. Sedan kom myrmarken och myr var det. På vissa ställen så mycket myr att jag sjönk ner till vaderna, på andra ställen var det bara så där lagom mycket gyttja att de sög fast skorna. På andra ställen kom spångarna, de var hala av allt regn och dessutom sneda försökte ändå att dra upp farten på spångarna eftersom det var omöjligt att hålla fart på myren. Det gick bara inte. Det torrare partierna med stig var sköna och där försökte jag återigen öka farten vet dock inte vilket tempo jag höll eftersom min klocka gick sönder. Den hade stängts av eftersom det av någon orsak tagit in vatten och ser nu ut som ett akvarium. När jag märkte detta kändes det jobbigt och jag blev plötsligt jätte trött eftersom jag tyckte jag sprang så snabbt jag kunde men det kunde ju lika gärna vara så att jag lunkade fram. Blev omsprungen av ett par personer och tillslut tog jag tag i mig själv och försökte hänga på en rygg. Då kom en sådan där hal spång och jag tänkte att nu och sedan gick det fort och jag tänkte AJ SOM FAN.

Så klart hade jag halkat och inte lite heller, fick hjälp av en som kom bakom att komma upp ur gyttjan. Fick riktigt ont i rumpan och blev minst sagt jäkligt blöt och lerig. Idag är jag rätt svullen och blå kan jag säga, men eftersom detta är en barntillåten blogg så får ni ingen bild. Skönt att andra skinkan nu gjorde ont eftersom jag hela tiden haft mycket ont i min skadade höft.

Det flöt bara på efter det myr och myr, lite lervälling i nerförsbackarna mer myr, lite uppför i blöt bark. Sedan kom skylten Lundsbergsbackarn och plötsligt var jag i fatt en klunga på kanske 10 personer som jag sett lite framför mig under rakorna men aldrig kommit i fatt. Alla tycktes ha det riktigt jobbigt i backen, jag tänkte att oj den måste vara hemsk. Drog ner farten och stegen blev tunga. Efter första lilla stigningen sa jag till mig själv: Fan Anna backar är ju din grej då är ju som ett lamadjur gjord för att springa upp och ner för backarna.

Slappnande av i axlarna släppte händerna, sträckte på mig fram med höften och ökade steg frekvensen och tripp tripp. Drog förbi hela klungan i backen, kunde hålla tempot i myren som kom mellan de två långa stigningarna. Drog på lite mer i den andra stigningen anade några fler löpare uppe på krönet som verkade ha det tungt. Återigen sade jag Anna backar är din grej och jag tänkte att det kunde inte vara mer är 3km kvar. 3km det är som en Olga + 1 km. Brorsan hade sagt att det ska kännas som en Olga när du kommer i mål så jag drog på så mycket det gick men det var halt och lerigt och myrmark.

Så dök de som förvarnar om att man är på väg in fram, 455 sade det. Mitt nummer. Nu 1 km kvar jag kan likaväl dö nu. Behövde inte tänka mer för det planade ut och blev härligt blött gräs benen bara sprang på, drog förbi 2 till och hade en kvinna framför mig som jag gärna tagit men inte kom i fatt. Där var slutet.

Tiden blev 1:23:06 exakt. Inte min snabbaste tid på 15,1 km. Men det var min första tävlig och det var i sugande terräng, hade mycket krafter kvar när jag kom i mål och kände lite att jag kunde dragit på mer. Men jag är nöjd, jag har gjort min första tävling, jag var så nervös att jag grät en skvätt men jag klarade att bli omsprungen utan att bryta ihop och jag fick bevisat för mig själv att jag är jävligt stark i backarna och att det finns ett 4.30 tempo i min kropp.

Grattis även till dig som läst detta rekord långa inlägg.

Om 196 dagar är vi här igen, då har vi tagit oss runt denna bana, inte helt själva men för egen maskin.