Löparläger i Ramundberget- The story

Vad i hela friden har jag gett mig in på? Var det enda jag tänkte när jag höll på att packa väskan för att åka upp till Ramundberget, i bil med 3 andra jag aldrig träffat för att springa med 20 andra i en miljö jag aldrig sprungit i.

En av deltagarna på lägret sade något klokt kring detta ”Är det löpare så vet man ju att det är bra människor” vilket är så sant så sant!

Ska inte tråka ut folk med detaljer men vi fick en snabb teambuilding och isbrytare när vi körde vilse på väg ut ur Stockholm där vi hamnade i Sundbyberg när vi skulle till Enköping. I Särna vad det sedan dags att fylla på med mat för riktiga löpare. Fläskpannkaka säger jag bara.

Blöta ner fötterna

Ganska snabbt stod det klart att det var en salig blandning på folk på lägret vissa som jag var rookies medan andra hade sprungit marathonlopp på Spetsbergen. Lena Gavelin som höll i lägret hade nog redan insett att det flesta var stadslöpare som trippar runt vattenpölarna. För att härda oss gick den första turen lite uppför i skönt tempo tills vi kom fram till en bäck där vi skulle vada. Det var inget snack om att ta av sig skorna utan bara att klampa i och sedan fortsätta på andra sida.

Asfaltslöpare skall härdas

Foto: Lena Gavelin

Myrmark suger i benen

Den första riktiga turen blev på dryga 17km, vilket i vanliga fall är en enkel match. Men efter att ha varit lite för het på frukosten så var de första 9km inte så roliga. Det var inte 17km skogsstig utan det var myrmark, det var lera, det var balansgång på spångar och det var mjuka ängar. Tillslut kom ett vattenfall man har ju hört att det är bra för återhämningen att kyla ner benen så trots att jag tvekade så hoppade även jag i tillslut. Skorna blev ju lite tunga att springa. Lyckan kom en bit senare när vi kom ut på en grusväg. Benen som i början varit så tunga, kanske för att magen var full med hotellfrukost, sprattlade till och vi rullade fram under 5-fart. Detta var för mig ett härligt kvitto på att det under allt kol kanske finns en diamant som håller på att putsat fram.


Backintervaller
Som om inte morgonens 17km hade varit tuffa nog för benen så stod det långa backintervaller på schemat på eftermiddagen. Jag var skräckslagen, vem ska behöva bära mig upp? Blåsan under foten värkte men efter att ha trampat i lite lervälling så ökade inte smärtan i alla fall utan det gick att vänja sig. Det enda jag tänkte under intervallerna var ”bara jag kommer upp” och upp kom jag.Så här glad blev jag när jag klarat backintervallerna

Osthangdliften och jakten på nirvana

Jag är extremt höjdrädd så det var med tårar i ögonen jag tog mod till mig att sätta mig i Osthangsliften som skulle ta oss upp på fjället där vi sedan skulle springa helt obanat. Kom om tack vare hjälp från medlöpare, som sagt är det löpare så vet man att det är bra folk. Denna tur var helt fantastisk den gick uppe på fjället stundtals i helt obanad terräng med fantastiskt utsikt. Ibland vart det så brant att man fick gå en bit för det gick snabbare. Då och då mötte vi några vandrare som såg smått förvånade ut när 18 personer kom susande över fjället i full fart och med stora leenden på läpparna!

Att springa i denna fjällmiljö var helt nytt för mig, ingen pratar kilometertider för terrängen är så varierande och ofta utmanande att det är en bragd att ta sig fram. Stundtals tänkte jag på hur fantastiskt min kropp är. Utan att klaga desto mer så finner den sig i att springa fram över fjället, hoppa över stock och sten. Sådana tankar i den vackra fjällmiljön gjorde en smått religiös faktiskt.

Utan att överdriva så gav denna helg mig lite nya perspektiv på min löpning och på vad som är en prestation och jag kan inte annat än säga tack till så klart alla härliga medlöpare och särskilt tack till Lena och Micke som delade med sig och gav mig möjlighet att uppleva detta!