Jag vet att det finns många som har sälskap under sina långpass, jag är inte en av dem. Inte för att jag kanske inte vill utan mer för att jag är relativt ny på området och inte riktigt har någon att dela min passion med. Men jag trivs också med att få bestämma tempo själv men ibland som idag är det ensamt.
För denna lördag hade jag stora planer. Dock värdelös förberedelse inför att sätta planerna i verket. Koncernfest kvällen innan ett distansrekord är inte att rekommendera trots att jag valde de alkoholfira alternativen så blev de i säng mycket senare än normalt. Så när det var dags att stiga upp var jag trött. Men jag kom iväg och redan efter 2km var var jag så kissnödig att jag inte fann annat alternativ än att ta en tur i skogen. Sedan fortsatte det liksom med missöden.
Planen var Vaxholm. Även om jag var så här lycklig efter ca 15km vid Skurubron så led jag av någon som påminnde om en tennisboll i baksida lår som liksom inte ville släppa. Vid 25km så började magen protestera och jag fick väldig kramp.
Ensam i den vackra naturen fällde jag en tår över att min plan inte skulle gå att för verkliga, det var en långdistanslöpares tår. Hade inget annat val än att fortsätta fram till Gustavsberg. På vägen luktade det riktig skog, sprang förbi fina sjöar och drabbades av en väldig lust att bada, men inte var som helst utan i Isojärvin, badsjön hemma i byn, blev lite sentimental. Framme i Gustavsberg kände mig besegrad, pausade klockan och tänkte kanske, kanske går det om jag tar en liten paus. Men det gick inte. Ännu en tår rann längst min kind. Men jag hade iaf tagit mig dryga 30km, det är inte illa. En coca-cola och en bulle senare så kändes livet lite bättre, har löpt många mil senaste tiden och det kanske är dags för superkompensation, det vill säga vila. Så får det bli, en två dagars.
Bullen fylld med mandelmassa gjorde att dagen ändå blev rätt bra. Nästa gång ska jag ta winerbrödet som var fylld med jordgubbar och annat smaskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar