När kolet blir en diamant

Jag är som en bit kol. Kanske inte ser mycket ut för världen men med lite tålamod och putsande så börjar man nu se lite skimmer och kanske, kanske döljer det sig en diamant där under. Eftersom jag inte precis är känd för att ha världens varken bästa eller längsta tålamod så är det rätt otroligt att jag fortsatt putsa, att jag inte gett upp hoppet om att det kanske finns en diamant här under allt.

Liksom lagret av kol har sekund efter sekund slipats bort, belöningarna har inte varit så många och ibland har det dröjt länge innan en endaste sekund kunnat slipas av. Nu tycks jag ha kommit till ett lager med lite lättare sekunder, sekunder som inte sitter så hårt utan som går relativt lätt att borsta bort. Det är skönt, som när man putsar fönster och har gjort halva fönstret och ser skillnanden och då motiveras att fortsätta putsa och putsa.

Igår fick jag se lite skimmer, 2 km uppjogg följt av 6 km snabbdistans. Under uppjoggen kändes benen trötta och tunga fick tvinga dem in i 5-fart så sa det liksom "plopp" och benen rullade på av sig själva i 4.30 fart de kommande 5 km. Då skulle jag ner i lugnt fart i 2 km, lugn fart brukar vara typ 5.50 fart men benen tyckte det var skönare med 5.15 fart så det fick väl gå. Kanske var det en engångs grej men jag ska iallafall komma ihåg känslan!

Känsliga läsare bör inte titta längre ner! Men jag har en allvarlig fråga.

Jag har fått en extremt ilsken blåsa under trampdynan, har försökt med allt men den blir inte bättre. Har punkterat den, klippt, låtit den vara... gör jäkligt ont ska ni veta. Några tips?