Vad är det som är så kul med att springa?

När frågan kom satte jag nästan i halsen, om man springer 40-50 km i veckan ska man väl ha ett bra svar på vad som är så kul med att springa. Men njae jag har inget bra svar.

Att ha krampande vader, blåa tånaglar, blåsor under fötterna, ofta blodsmak i munnen eller få hjärtat att slå så hårt att man nästan tror att de kommer tryckas ur bröstet är inte definitionen av vad som är kul. Inte heller vet jag om det är så kul när man kommer hem från sitt långpass, ligger utslagen i en svettpöl på golvet och mår illa.

Det är ju många som säger att det ska vara lustfyllt och att man ska känna glädje för att man ska bli bra på något. Jag vet inte om jag håller med om det. Jag tycker inte det är lustfyllt eller glädjefullt med löpning. Jag tycker det är svettigt, jobbigt och ofta rätt smärtsamt att hålla på med löpning. Inte heller ser jag löpningen som något glädjefullt, snarare blir jag ofta jävligt arg.

Varför i hela fridens namn springer du då?
Ja, kanske är jag sadomachokist. Njuter på något sätt av smärtan, ni vet som när man har ett blåmärke som man bara måste trycka på, eller när man ber massera en där man har träningsvärk det är skönt för att det gör ont - inte för att det är kul.

Jo, visst händer det att jag tycker att det är kul, men det är sällan när jag byter om och knyter skorna. Jag tycker det är kul när jag sprungit lite fortare på någon intervall eller när jag orkat pressa mig lite mer, kanske tagit ett nytt distansrekord och ser resultatet. Svart på grått, alltså på skärmen i pulsklockan.

Ser ni ett mönster? Jag tycker alltså att det är kul när jag orsakat mig lite mer smärta eller haft det lite jobbigare än tidigare. Då händer det att jag ler inombords, men jag drivs inte av att det är kul eller skönt. Jag drivs av att jag vill bli bra och bättre och bli ” All I can be”, inte av att ha kul.

Igår efter jobbet var det dags för vad som än är långpass, 90minuter. I början gjorde vaderna sju helsikes ont och var stela. Sprang från jobbet genom vissa utvalda delar av Östermalm, det flög både blåhåriga tanter och småhundar ett tag för att jag var arg på mina vader.

Överlag gick det gick rätt bra höll en snittfart på 5.40 igen. Långpassen ska inte vara i någon maxfart och jag försökte till och med sakta ner för att gå i 6-fart men då kom någon jävel och sprang om mig.

Jag blir arg när det händer. Någon farbror med ryggsäck eller tjej med spinkiga ben som studsar förbi. Försöker tänka på att jag är ute på mitt långpass och att det inte är någon tävling, de kanske bara ska springa 5K eller har tränat löpning i 5 år och jag i 6 månader. Hjälper föga, jag blir ändå så arg.

Sista 2km hade jag bestämt att jag fick släppa på lite. Var som en blodhund, eller snarare en tryffelgris som försökte snoka rätt på folk att springa om bara för att. Hittade några på Södermälarstrand -var jag också fick tvärstanna för att jag såg detta.
Det är en båt som gått till botten. I söndags så flöt den men inte nu. Så kan det gå, den långa kalla vintern slet kanske sönder den stackaren, den klarade inte alla krav så den sjönk...

Tajmade också någon form av trafikrusning på Slussen och passade på att ta en Stockholmsbild för att visa er exil- svenskar eller icke svenskar hur fint det kan vara att springa långpass i Stockholm en helt vanlig onsdag.


1 kommentar:

  1. Åh så vackert säger exilsvenskan:)

    SvaraRadera