Svårt att förklara känslar, helt ärligt så minns jag knappt hur det är att springa utan att ha ont. Idag fick jag en påminnelse om hur fantastiskt löpning kan vara.
Jag har byggt upp löpningen från 20-30-40-45minunter till nu 1 timme. Bestämde mig att sträckan och farten inte var viktig utan det var tiden som var det som gällde 1 timme skulle jag vara ute. Börjad lite sakta och när jag kom ner till skogen så ökade farten lite av sig själv. Det var så där perfekt små regnigt i luften. Med flit hade jag valt en rätt så kuperad sträcka.
Efter 1 timme hade jag kommit hem och sprungit 11km, det är inga rekord sträckor eller någon rekord fart men det var 1 timme och det var utan att det gjorde ont trots att det var mycket upp och ner. Nu drömmer jag bara om härliga skogsstigar och springa snabba intervaller på bana. Men inte än, det gäller att ha tålamod och bygga upp sig långsamt igen.
Om det var något som var störigt under passet så är det att jag fortfarande har kvar problem med bihållorna, halva huvet är liksom täpt. Ni behöver inte oroa er, det är inte så att jag är sjuk utan detta är något icke baktriellt.
 |
Glad och svettig efter 11 smärtfria kilometer
|
 |
| Efter löpningen åkte jag till min faster och firade med rabarberkaka. Räknar man viktväktar point innehåller den 4, men jag tog en dubbel så det blir väl 8 points då upplyste min faster mig om... |
ÅH vad fantastiskt! Vilken löplycka! Härligt! Gott och fira med rabarberkaka! :)
SvaraRadera