När det går och inte går

 Hade ett fantastiskt simpass i morse, trots att det var svartare än helvetet ute när jag varknade kl 05:15 och kroppen kändes som en katastrof så var det som om allt det där skalades av från mig när jag när jag hoppade i vattnet. Allt det som gjorde och gör ont fick stanna ovan ytan.

Jag startade lugnt och det var som om vattnet masserade min kropp och min andning blev liksom lugn och stabil och jag hittade direkt in i min fart. Passet idag handlade en del om att variera farter och det var inga problem att växla mellan "easy" "steady" och "hard".

Som balsam för min själ

Igår sprang jag med cykel Anna för första gången på länge, vi tog Kungsholmen runt med inslag av klippklättring och lövhalka. Jag ville inte erkänna det, men mitt knä gjorde jätte, jätte ont. Jag gör som jag brukar bet ihop och körde på. Under hela sommaren har mitt knä varit bra, jag har inte haft några känningar tills dess att jag körde backträning i Hammarbybacken och under Lidingöloppet pajade det totalt. Nu är jag tillbaka på ruta ett känns det som.

Det gör faktiskt inte vara ont i mitt knä, det gör ont i min själ. Jag vill uppleva hösten springandes i skogen, halka på löv och andas in den där krispen. Kommer jag inte att få göra det?

På torsdag ska jag till en knäspecialist och hoppas få hjälp. Det har ju blivit bra en gång, vad har jag gjort för att det ska bli dåligt igen?

Så alla ni som läser detta, kan ni inte tänka på mig när ni springer där ute och tänk ännu mer på mig när ni inte känner för att springa. Tänk då vad jag hade velat ge för att få byta plats med just dig som får springa i regnet och halka på löven!

Här vill jag bara få springa utan smärta!