 |
| Hammarbybacken |
För även om man sedan försöker med " Ja det var ju i november innan mitt hopparknä när jag faktiskt var i rätt så bra form" så låter det som undanflykter.
Vi, eller snarare jag, bestämde 4 vändor till toppen och sedan 4 snabba 1 minutare med 30 sek joggvila neråt och så upp igen.
Så tog man första steget och såg hur backen tronade upp sig framför mig. Försökte att inte titta uppåt, inte titta mot toppen utan bara fästa blicken en bit framför mig. Ett-två-ett-två gick rösten i huvet.
En annan röst inom mig sade att det var okej om jag inte skulle klara toppen.
Men en annan röst replikerade och sade att "Du springer upp, bara att hålla steget, driv på"
Börjar undra om jag är schitsofren?
Kände mig otroligt lättad när jag nådde toppen, jag kom hela vägen upp. Bara 3 gånger kvar.
De följande 3 gångerna var ungefär likadana, samma röster och samma tjafs i huvet. Samma lycka när man i max puls når toppen.
Tänkte att de kortare intervallerna skulle vara lättare, högre fart men 1 minut är ju kort tid men det var jobbigt, mycket snabbare upp i 90% av max och sedan bara ligga där, trots att benen stumnade.
De där 30 sek när vi vände neråt för aktiv vila kändes som 2 sekunder. På sista snabba intervallen var jag rejält trött och fick inte fram ett ljud för att jag flåsade så mycket.
Men så kommer man ner, pulsen hinner lugna sig och man tänker. Det var ju inte så jobbigt, jag skulle lätt kunna köra några vändor till!
Nerjogg och så bjöd jag cykel Anna på en drink. Testade Gainomax Longdistance. Tyckte det var passande att testa den efter detta hårda pass eftersom den innehåller mycket energi och främst då kolhydrater. Kan säga att båda blev mätta och orkade med en sista spurt för att hinna med bussen.
 |
| Cykel Anna till vänster och er vanliga Anna till höger |
Backintervaller, det är lite hatkärlek! :) Skönt och höra att jag inte är ensam om rösterna som gnatar på i huvudet! :) Snyggt jobbat!
SvaraRaderaDu är varmt välkommen på ett spinnpass om du har vägarna förbi väst! :)