Lidingö Loppet- konsten att gilla läget

Gårdagen började som inför alla andra tävlingar, nervositet så jag typ skakade och så illamåendet. En klunk resorb ner, två klunkar upp. Väl på t-banan lyckades jag tillslut få i mig en Gainomax iallafall.

Jag kände mig matt i kroppen, visste inte alls var jag hade benen för dagen så jag lätt helt enkelt bli att jogga upp. Tänkte att jag får hellre reda på det när starten gått. Sedan jag provsprang Lidingöbanan förra veckan så har jag haft ont i knäet. Inte jätte ont men det har känts av så jag bestämde mig i sista sekund för att ta på ett knäskydd. Har aldrig sprungit med det tidigare men jag tänkte att det kanske hjälper och är det i vägen så får jag bara dra av det.

Start grupp 8

Nåja,  för att inte göra detta för långdraget så var i god tid ute vid Lidingövallen, nog god tid för att hinna stå i toakön i 50 minuter. När startskottet gick så var det bara att börja springa. Jag tog det väldigt lugnt och alla andra fick rusa bäst det ville. Jag försökte att bara tänka på att jag ben aldrig vill vara med det första 5km. Tyvärr så började jag känna av mitt knä ännu mer och vid dryga 10km så hade jag riktigt ont. Gick igenom vätskekontrollen och stannade för att streatcha framsidalår och det hjälpte faktiskt lite.

De följande kilometrarna tyckte jag ju var tuffa när jag provsprang och det var ingen skillnad nu. Upp, ner, upp, upp, upp, ner. Knäna skrek. Jag tänkte bit ihop, bit ihop men tillslut så fick jag stanna och streacha igen. Sedan fick jag stanna var 3:e km. Någonstans där så kände jag att nu skiter jag i kilometertider och måltider. Minsta möjliga slit på knäna är det viktigaste. Trampade på i någon form av mys fart.

Kom fram till Grönsta och där stod mannen och äntligen blev jag av med handskarna jag haft på mig i onödan. Gick upp för Grönstabacke. Tyckte sedan att de kändes lätt men 2km senare tvär dog benen och vaderna började krampa, låren vart riktigt stumma. Jag bara skrattade för mig själv, sprang på och tänkte att ja det är avsaknaden av långpass som visar sig nu. Försökte prata lite med mina med löpare men folk var inte så pratsamma.

Abborrbacken fick jag gå första biten i för att alla andra gick men efter första 30m så kom en spring lucka så jag tänkte, skit samma jag springer. Sprang fram till Karinabacke som jag tidigare kallat för fartgupp. Ett högt fartgupp... Sedan ökade jag på lite, tror jag, kändes så iallafall och sista 2km var extremt långa men tillslut så kom man Grönstagärde. Försökte spurta på slutet men det var lite halkigt på gräset.

Lite besviken på att jag inte var tröttare, det var verkligen i konditionen som var problemet, där hade jag mycket mer att ge. Det var knäna först och främst men också att benen stumnade som var jobbigt.Men jag kände att jag vill inte riskera än 6 månaders knä skada för att få en bättre tid på Lidingöloppet.

Just det ja, det visade sig att mitt chip inte funkat så jag har inte fått vare sig sluttider eller mellantider för er som kanske undrat. Men enligt min klocka så blev siden ca 3.17. Men vi får väl se...

Mål!

Känslan av att komma i mål var ändå skön, skönt att det var över och att man nu kan sätta check på En svensk klassiker!

En lite trött Anna med Klassiker t-shirt och Lidingö lopps medalj