Från att i förra veckan tro att jag är förkyld, till att få veta att jag inte är förkyld, till att de bestämde sig för att kolla om jag har en tumör i huvet eller annat som tar plats i mina bihållor. Här någonstans trodde jag att jag var döende... till att det inte är något fel på mig, varken förkylning eller tumörer.
Så nu sitter jag har med ont i bihållorna, i örat och i halsen men jag är inte sjuk utan har bara ont.
Kanske är det muskler och nerver som är spända och orsakar allt, men det kan man inte veta för det kan man inte mäta.
Min vän Sofie skickade denna bild till mig. Sofie håller på med yoga, ni vet kropp och själv i ett, ying och yang, balans och inre styrka.
Mitt i denna virrvarr så bestämde jag mig i lördags för att åka och test springa lite av Lidingöloppsbanan. Vi bestämde oss för att ta något mellan 15-20km. Mannen har aldrig sprungit längre än 13 km tidigare. Totalt blev det 17,5km. Det var kul att vara med när han distanspersade, jag har försökt förklara för honom hur det känns att springa långt, eller längre än man är van vid.
Ni vet när det liksom börjar göra ont inuti kroppen, när höfterna smärtar och man har ont bara lite överallt. Han var också faschinerad över känslan av hur annorlunda det känns att ha hållit igång i nästan 2 timmar jämför med hur det känns att ha kört ett Crossfitpass på 30 min.
Efter en löptur på 2 tim i terräng så är utmaningen total. Du har tömt dina depåer och dessutom så har du troligen ont lite här och var. Jag tycker man någonstan känner sig väldigt ren. Men det tar ett tag att återhämta sig. Det är inte som ett intervall eller crossfit pass när man tror att man håller på att dö men ändå är återhämtad efter 10 minuter.
Jag känner mig rätt lugnt inför loppet på lördag. Det kommer bli asjobbigt och jag är inte i någon super form men jag kommer ta mig i mål.
Ska skriva en liten "dummie" om banan till er om inte haft chans att springa den...Dela med mig av mina lärdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar