Uppladdningen var ju inte den bästa, 2 veckors sjukdom toppad med en bihåleinflammation. Dagarna innan kändes det lite hopplöst när jag inte ens kunde andas genom näsan, än mindre titta neråt. Men faktiskt så tänkte jag aldrig på att inte starta – jag genomför det jag bestämt mig för. Ni som följt bloggen har även kunna följa hur min ångest växt sig starkare och starkare ju närmare vi kommit. Lite kanske berodde på förkylningen och att jag inte visste om jag skulle kunna lita på att kroppen höll.
Vem behöver Vitargo när det finns Alvedon?
Framme i Motala kände jag mig febrig och helt igen täppt i hela huvudet. Min cykelkompis Anna som varit frisk hela vägen mådde inte heller bra. Så när andra laddar med en stor portion pasta och upplagningsdrycker från Vitargo petade vi i oss Alvedon och lade oss för att vila. Kompis Anna hade egentligen starttid kl 04. Men bestämde sig i sista stund att byta till min tid 00:54. Smartare hade varit att byta till en senare tid men jag kände förkylningen och visste att jag inte skulle kunna sova pågrund av all nervositet så jag ville bara starta.
|
Anna och Anna inför start |
Högsta snittfart, inte högsta toppfart
Vi bodde riktigt centralt och vid 00.40 rullade vi ner till starten. Det gick lugnt och fint. Rullade in i vår startfålla, lyssnade på den speedade speakern och när repet föll cyklade vi. Ganska snart efter att vi kommit ut ur industriområdet kom en klunga med det passande namnet
Team snålskjuts ifatt oss. Vi lade oss bakom och hej vad det gick. Låg i riktigt bra fart där bak och bara susade fram genom natten. Tyvärr så splittrades klungan ganska snabbt, redan efter omkring 5 mil. Det kom andra klungor som vi hängde på ett tag men många höll ett alldelens för ojämnt tempo där det ibland gick i 18 och ibland i 30. Trots att regeln aller rådet jag fått av brorsan innan start var att hålla en jämn fart hela vägen.
”Högsta snittfart inte högsta toppfart” så fick jag en ny hösta toppfart under denna sträcka 57km/h!
Vem öppnade himlen?
Det var speciellt att köra på natten, det var mörkt men jag tyckte det gick bra försökte fokusera på att det var spännande att köra på natten. Men ett tag blev jag riktigt trött, kände hur ögonen gick lite i kors och jag tänkte lite snabbt ”jag ska bara blunda lite snabbt” Tog första pausen i Gränna efter drygt 8 mil. Då var jag hungrig (bullar som jag inte förstår varför folk klagar på det är ju goda!) blåbärssoppa och en liten saltgurka. Hade också känt regndropparna så jag tog av ena tröjan och drog på regnjackan istället. Smart drag för efter bara någon som öppnade sig himlen och det öste ner.
Varför har ingen nämnt Habo-backarna?
Mörker och regn, regn och mörker. Fokus Fagerhult, nästa stopp nästan halvvägs trampa på. Hittade ingen klunga så vi växeldrog och jobbade på. Så var det uppför, väldigt mycket uppför. Ingen har nämnt Habo-backarn för mig innan? Vi trampade uppför men ibland kändes det som att regnet förde oss nerför. Här tappade vi fart. Hade tidigare haft en snittfart på drygt 28km/h men här gick det tungt, inte brant men långt och segt. När det fanns ryggar att ligga bakom lade jag mig där och lät någon annan göra jobbet, som sagt det delas inte ut några tapperhetsmedaljer. Nedför däremot hade jag galet rull, jag lade mig i vänster kant och i fartposition och kunde bara rulla förbi alla som trampade på.
Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer
Nästa stopp Hjo, vi tänkte inte äta någon lasagne. Fick höra att det gjorde vi nog rätt i för den brukar vara kall. Istället stod Annas pappa i Hjo med Coca-cola och varm buljong. Stoppet blev lite långt för jag hann börja frysa ordentligt där i regnet.
Många bröt i Hjo och tydligen var det riktig kö till bussarna för folk kom fram och frågade om Annas pappa kunde köra dem till Motala. Jag riktigt skakade när vi körde i igen, var så kall att det gjorde ont i bröstet fick hålla ner farten en del för att hinna jobba upp lite värme i kroppen. Låg i 23km/h och pratade om saker som midsommar, bröllop och lägenhetsköp. Fokusera på annat helt enkelt. Hjo var liksom ett delmål för mig, kommer jag till Hjo kommer jag i mål då har jag ju cyklat 178km.
Gud hör din bön!
Vägen mot Karlsborg har jag inte så mycket att säga om. Förutom att det fanns en lång backe, jag tror det var där iallafall. Hurusom, historien är kul oavsett var back-helvetet var. Backen var lång, tung och seg. Uppifrån toppen är det någon som hejar i högtalare. När man kommer närmare så hör man att det är någon som predikar om att det är värt att be till Gud. Jag tror faktiskt att det var exakt vad alla sysslade med… När man äntligen kom till backkrönet ser jag en skylt ”Gud hör din bön” ja, backen tog ju slut…
Vanlig söndagscykling kvar
Efter Karlsborg var det bara 90km kvar.
”En vanlig söndagstur på Ekerö” utbrast Anna glatt.
Vi struntade i resen av kontrollerna och köttade på. Tog egna stopp vid 70, 50 och 30 km för att trycka i oss gel. Strax innan 30km fick jag kramp i magmusklerna och vi tog det sista stoppet.
Vi har chans på sub 13 nu kör vi!
Jag tog sedan lite fel på distansen. Trodde det var 20km kvar, tyckte vi cyklat så långt från den där 30km skylten. Jag ropade till Anna
”Vi har chans på sub 13 nu kör vi” Tyvärr så tror jag inte hon hörde mig, jag trodde hon låg just bakom och skulle svicha förbi mig i nedförsbacken men hon kom inte.
Jag ”ego-Anna” och kunde bara tänka ”sub 13 var mitt mål” Dessutom visste jag att hon inte kunde vara långt bakom. Så jag låg på, jag trök på som aldrig förr.
Det tog ett tag innan jag insåg att det var 27km kvar.
En lång spurt där jag var någons starka rygg
Har man börjat spurta så kan man inte sluta, då kommer mjölksyran och då är man körd man måste hålla i. Jag har aldrig förr kört så fort själv, höll omkring 34km/h. Inte visste jag att de sista 20km var bara backar och backar och ännu mera backar. Sket i att växla ner i backarna, benen var för trötta. Ställde mig upp istället och körde på, andra lade sig bakom mig och jag var någons starka rygg. En känsla som triggade mig. Sista biten in i Motala så pressade jag på benen bara skakade men jag tänkte bara ”trampa, trampa” Det gick bra för jag körde in ca 12 minuter på de sista 20km
12.47
Jag kom i mål med en del tillgodo. 12.47 blev sluttiden. Alla känslor kom över mig, hela jag skakade av glädje att klara mitt mål, trots att så mycket gått emot mig med sjukdomar så hade jag fixat det. Dessutom hade jag kört hårt det sista 25km, så hårt har jag sällan kört och jag kunde inte stå för att benen skakade så mycket. Stort tack till dig kvinna i publiken som fångade upp mig när jag inte kunde stå. Jag vet inte om jag sa tack där bland alla tårar.
After race
Mina ben är trötta, men inte så farligt, mitt knä höll, ska erkänna att det kändes lite och att jag var lite orolig men det var ingen fara. Min rumpa ska vi inte prata om för jag har skavsår på lite lustiga ställen. Ändå tänker jag sub 12 (minst) nästa år. Vilka är med?
|
När du klarat 300km cykling får du potatissallad och kyckling, det är det väl värt? |