Det var kö för att komma fram till Ågesta golfklubb, tydligen fler Stockholmare som sett solen och dessa -3 grader som perfekta förutsättningar för skidåkning. Vi bestämde ganska snabbt att vi var olika snabba och att vi åker ett varv runt 8,5km så ser vi sen. Jag började ganska sakta för att se om knäet eller axeln skulle göra ont, men tack och lov så kändes det inte.
Det var verkligen mycket folk i spåret och här var det ingen ”snabba åkare till vänster” så det blev en hel del i och ur spår för att komma fram. Efter 8,5 så kändes det så bra och solen sken. Jag tänkte att jag ändå inte ska överdriva men en 5km till kan jag väl ta tänkte jag.
Så jag drog iväg på en 5a åkte runt spåret och följde 5an skylten, men kom inte tillbaka till platsen där jag började. Fortsatte åka och insåg sedan att jag nog åkt förbi där jag skulle svängt upp och så plötsligt var jag tillbaka i början av 8km spåret. Kunde ju inte gärna åka baklänges mot alla andra åkare och jag visste inte riktigt var jag var så jag fortsatte efter 8 an och insåg sedan att jag nog nu var halvvägs längst det spåret. Nu började jag bli trött!
Det är slitigt att åka skidor, särskilt när man är i rätt dålig form, det är svårt att åka tekniskt rätt när manblir trött även om man vet att det hade underlättat för en. Men jag kämpade på.
Tillslut kom jag till slutet och då hade dess tänkte 13,5 km blivit 20,5km. Det var ju inte en dålig premiär precis. Men trött var jag i hela kroppen.
Kommer nog ha lite svårt att röra mig de närmaste dagarna. Bara hem, äta, tappa upp ett bad och sedan somnade jag som en bebis till damernas stafett. Så skönt att ha fått tömma kroppen lite, har verkligen saknat det för att inte tala om hur mycket jag saknat att få vara ute!
 |
| Sol ute, sol inne, sol i hjärta och trött i sinne! |
Vilken skidpremiär! Bra jobbat! Kan tänka mig att du är sådär härligt trött i kroppen nu och har lite träningsvärk att vänta dig imorgon :) nice!
SvaraRadera