Idag är en sådan där dag då mitt huvud fylls av tankar av hopplöshet eller kanske ska jag kalla det realism.
Egentligen borde jag vara hoppfull, det finns alla möjligheter att glädjas. Förkylningen är nästan borta, det är snö i Stockholm, rehaben funkar för knäet.
Trots detta känner jag hur hopplöshetens hand greppar om mitt hjärta och ger mig något som liknar ångest.
Mest ångest över att 9 mil är jävligt långt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar