Varför tränar du för då? Bekännelser från en DNS

Ofta när jag berättar om att jag tränar och att jag strävar efter att bli bättre så frågar folk varför eller så tar man förgivet att jag ska tävla.

Jag tränar för att jag vill bli bättre, kanske skulle jag tycka att det vore kul att springa lopp och verkligen mäta sig mot andra och på kontrollmätta banor. Men det är inte orsaken till att jag tränar. För mig är det nog lika mycket värt att nå mina mål på träning som på tävling faktiskt. Bara jag känner att jag har presterat och kunnat göra mig själv nöjd.

Egentligen är jag anmäld till ett lopp på lördag, Vällingby milen, det skulle bli mitt första lopp. Även om jag funderat på det så anmälde jag mig nog när jag var i någon form av eufori över mitt testresultat och hade inte tänkt igenom saken ordentligt. För sedan jag anmälde mig har jag mest haft ångest.

I går testade jag att springa milen i 5-tempo, så snabbt har jag inte sprungit de senaste 11 veckorna., bortsett från på intervallpassen. Det kändes i hela kroppen och där och då kände jag att jag inte är redo att stå på startlinjen än, varken formmässigt eller mentalt. Så jag blir en DNS (Did not start) i mitt första lopp. Jag bestämde mig efter att ha kommit ungefär halvvägs igår, benen var så tunga, hela jag var spänd men när beslutet var fattat så lättade stegen.

Som en kollega på Sats sa: Det går ju lopp hela tiden, vänta tills du känner dig redo.

Det är vad jag kommer göra, siktet har varit inställt på Kungsholmen runt och kanske kommer debuten då, annars är jag anmäld till Tjejmilen i september och så har jag ju ett läger att se fram emot i augusti.

Mitt i allt detta så mindes jag min första tävling i Taekwondo, hade inte tränat mer än kanske 6 månader eller något. Men det var en stor cup och jag kände mig redo faktiskt, såg fram emot det. Visst var jag nervös men inte ångest.

Jag vann hela min viktklass där det var blandat jag spöade även dem som var graderade högt över mig. Efteråt kom en av huvudtränarna fram till mig och sade att han först tyckt att det var dumt att jag som var en sådan rookie skulle tävla, chanserna var stora att jag skulle åka på storstryk och tappa motivationen. Då kände jag mig redo mentalt, jag visste vad som väntade i ringen. Nu är jag inte redo, jag vet inte vad som väntar och jag känner lite som tränaren kände då, om jag kommer sist kanske jag tappar motivationen.

Istället kommer jag köra ett testlopp för mig själv på lördag.

Idag tar jag en extra bonusvilodag. Kroppen känns sliten och jag fick en ordentlig djupgåendemassage igår fokus låg på ryggen så min skuldra varit så öm att det inte tålt att man lutat mot den. Passade på att få en genomgång av vaderna också. Skönt men plågsamt.