Lite uppför |
Hittade en backe med en långstig som var sådär lerig, stening och full av rötter som banan på Lidingö Loppet är. Det var riktigt halt faktiskt, ibland kändes det som om man jobbade uppför men gled nedåt igen i leran och halkade på stenarna. Mitt mål var att aldrig springa långsamare än 6- fart inte ens i de brantare partierna. Så jag höll mitt mål. Borde alltså varti glad för det. Men det finns mycket mer att ge i min kropp kände jag också.
Det är dags att våga nu, nästa vecka är det Hammarby Hill som gäller. Det är där "the magic happens"
Ibland kan det vara svårt att vara ärlig mot sig själv om hur passet egentligen varit, klart det är jobbigt att springa backe, du får mjölksyra och pulsen dunkar på. Men när du sedan sätter dig och utvärderar ditt pass så gäller det att vara ärlig. Jag antecknar alltid puls, fart, tid och sträcka för mina pass och jag kunde nu säga att detta backpass inte varit så tungt som det borde ha varit. Jag kunde ha sprungit fortare eller så borde backen varit tuffare. Detta pass var lagom för 3 veckor sedan men nu är det alltså för lätt, och det är ju faktiskt något att bli glad över.
Egentligen är fredagar vilodag men det blev vila i onsdags istället eftersom jag var till naprapaten med min dumma nacke. Så i morse körde jag 30 tim backintervaller på cykel (var tvungen att ta igen för gårdagen) följt av ett tufft träningspass för benen med gående utfall, benpress, benspark, hopp, vadpressar och så Rasums Henningscore pass. Så var man lite nöjdare igen.
Så här glad ska man inte vara när man springer backe! |
Härligt :) kämpa på!
SvaraRaderaTack!
RaderaLäste i Petras kommentarsfält att du haft ätstörningar, jag har själv haft det och undrar lite hur du kom ur det och hur mycket av det sitter kvar i dig idag?
SvaraRaderaOj det är en svår fråga. Kom ur det akuta genom att bara bestämma mig sedan sitter det nog alltid i...
Radera