Medan Stockholm ännu sov

Innan huvudstaden hade vaknat hade jag tagit mig ett glasmjölk och styrt ut Scotty ut på de öppna vidderna. Till och med luften vid Hornsgatan kändes krispig och klar när jag i ensam majestät rullade ner mot Västerbron. Två timmars snabbdistans skulle avverkas.

Helt fantastiskt att cykla så här på morgonen innan alla andra vaknat, stan kändes verkligen som min och jag kunde bara köra på utan att behöva stanna vid ett endaste rödljus, värre var det dock på vägen tillbaka när både sömndrukna cykel- och bilpendlare  vinglade fram på vägarna. Men jag fick över en timmes ro.

Benen kändes riktigt pigga och bra, snitt hastigheten blev 29km/tim du inkluderat alla rödljus på vägen hem och att jag då fick cykla rätt så sakta pga trängsel. Kanske finns det en cyklist någonstans inom mig som bara väntat på att komma ut? En sak vet jag är att alla andra pass framöver faktiskt får börja gå lite fortare.

In action foto

Det var faktiskt ett underbart pass, jag var så härligt glad när jag kom hem och insåg att jag var utelåst och med ringklocka och rop genom brevlådan försökte väcka lillebro, gick efter ett tag... Snabb dusch, insåg att jag lämnat nesesären med bland annat hårborsten på jobbet, en smothie ner i termosmuggen och snabbt iväg på morgonmöte. Kom fram med brödernafluff frisyr, osminkad och med en en smothie med mycket rått ägg som inte hunnit mixas klart men ett stort leende och en härlig känsla i kroppen.

Kanske inte optimalt att köra snabbdistans innan frukost kl 05:00 på morgonen men det var då jag hade tid. Min lillebror är på besök och eftersom vi inte träffas alltför ofta vill jag ha tid att umgås med honom, han är vaken på kvällen men sover vid denna tid. Alltså var det perfekt träningstid för mig. Jag tycker det är fel att säga att man inte har TID att träna, det finns alltid TID att träna sedan kan man välja att inte träna eller prioritera annat.

Bild lånad av Upp och Hoppa