Efter ett pass i veckan satt jag i personalomklädningsrummet på Sats Regeringsgatan och snicksnackade bort tid som vanligt. Samtalet rörde kroppen, när jag började gå på gym var jag en liten sparv om jag hade bott i Stockholm då och gått in på säg Sats Odenplan och sett alla bufflar och pinnsmala brudar hade jag nog vänt i dörren gått in på 7 eleven och köpt 5 påsar Tomteskum. Jag förstår att man kan känna sig så när man börjar träna. Alla andra är så mycket snyggare, starkare, smalare, snabbare, bättre….
Jag kan känna så när jag är ute och springer och blir omsprungen av någon gasell med lätta fötter som tycks flyga fram utan minsta ansträngning samtidigt som jag flåsar lungorna ur mig. Brukar tänka att jag minsann är ute på mitt 15km pass och det är ju lätt för någon som bara ska springa 5km att hålla den där farten men jajaja häng med på mina 30km så ska vi se…
Tänk hur många det är som faktiskt slutar träna för att man inte tycker att man passar in på gymmet, i löparspåret, i skidliften eller var fasiken som helst. Alla barn som alltid blir sist valda i gympan och som lär sig hata träning och skyr också sina kroppar och föder dem med tomteskum.
Jag har bara en sak att säga, sanningen så här är det:
På gymmet har ingen tribeltatuerat muskelmonster tid att titta på någon annan än sig själv. Så ingen bryr sig om du tar 1 kg hantlarna eller 21 kg hantlarna.
Ingen bryr sig om du svettas och så din nya fina träningströja tröjan blir blöt under armarna. Inte en jäkel bry sig heller om du inte har en ny fin träningströja utan kör med den gamla t-shirten från företags kick-offen.
Vet ni vad mer? Ingen som är ute och springer tänker heller på hur du springer, om du inte råkar ha oturen att springa om mig förstås. Om du flåsar när du springer så bra! Då jobbar du ju!
Att vara rädd för att bli dömda av andra är inte en giltig orsak till att inte träna
Word! :)
SvaraRaderaBra att någon håller med mig!
SvaraRadera