Resa inåt mot okänd destination

I morse var det äntligen dags för mitt möte med Sofie. Vi lärde känna varandra samtidigt som vi försökte att strypa eller vrida armarna av varandra i en svettiglokal. Mycket vatten har flutit under broarna och Sofie har funnit sin väg i yoga och allt som hör därtill. Sofie håller inte bara på med yoga för egen del utan jobbar med yogaterapi.

Jag har insett att jag står i ett vägskäl och att jag måste göra förändringar i mitt förhållande till min kropp och själ för annars kommer jag nog snart få hämta ut en rullator. Insikten kom när jag fick veta att smärtan jag har i mitt ansikte inte beror på konstant bihåleinflammation utan på ”något som inte den vanliga vården håller på med”.  

Jag hade ju bara kunnat boka tid hos en hjärnskrynklare och gråtit på en sådan där terapisoffa men det är inte min grej. Istället tog jag kontakt med Sofie och det är där resan börjar.

Idag satt vi och samtalade om var jag befinner mig nu, det var en del känslor som kom upp. Vi pratade om beteenden och varför man gör si och så.

Sofie kollade också på min kropp och främst på min hållning och nog finns det mycket att jobba. Fötterna pekar all världens väg, jag hänger i knäna, maglåset är det lite si och så med. Så frågade Sofie
-          Andas du?
-          Ja, jo jag tror det jag för luft i alla fall. Jag misstänkte ju att det inte var en fråga om jag höll andan eller inte utan om jag ANDADES.
-          Det syns inte…

Jag känner att jag fick redogöra för en massa saker för mig själv, bara genom att lyfta upp och faktiskt erkänna vissa saker så kom jag till nya insikter.

Jag fick lite hemläxa tills nästa gång vi ses då jag ska få mer ett program att jobba med. Bland annat ska jag sätta mig ner och andas, stå ordentligt med fötterna framåt och så ska jag ha samtal med mitt huvud och min kropp…

 

Ser ni något naturligt med mina fötters naturliga position?