Samtalade med min bror som träning, som vanligt. Eftersom vi delar samma genuppsättning men han har hållit på med löpning lite längre brukar jag fråga ut honom om saker som funkat eller inte funkat för honom. Jag menar varför uppfinna hjulet två gånger?
Min fundering var hur det kommer sig att jag kan snitta 5.20 utan större problem på 30km när jag tycker det är nära döden att springa 5-fart på 10km. Jag tycker det värsta som finns är 5-fart, 12 på löpbandet, kanske blir det ett onaturligt löpsteg eller så är det psykologiskt. Brorsan å sin sida närmar sig det magiska sub 3tim på maran men klarar enbart sub 40 på bra dagar. Jag tycker inte att det verkar så logiskt, det känns inte som att farten är konstant mot sträckan eller att det finns ett linjärt samband mellan syreupptagningen och uthållighet.
Jag som är rädd kass på 10 000 är i jämförelse bättre på 30km, kan kanske bero på att det tar 4-5km för mig att sluta flåsa som en kossa och hitta ett bra steg. Medan det finns folk som får för sig att börja springa rotar fram gamla converse och springer 10 km sub 45 utan närmare ansträngning. Orättvist? Ja, lite men skulle de klara en mara eller mer?
Läste också en krönika av Rune Larsson i ämnet där han skriver att det finns ett mönster, att ultralöpare är bättre på marathon är på 10km. Som exempel ger han Szalkai som gör maran på 2:12 (varje 10km på 31) och persar 10km på 29:59. Kjell-Erik Ståhl gjorde maran på 2:10 och 10km på29:46. Alltså ligger det rätt nära sitt 10km pers varje mil under en hel mara. Är inte det lite anmärkningsvärt?
Är det så att distanser som marathon och längre än så kräver en annan typ av löpare där den största vikten är en jävlig uthållighet?
Rune gör en jämförelse med mellan löpare och motorer:
Sprinter- jetmotor
Marathonlöpare- bensin
Ultralöpare- dieselmotor
Ibland när jag springer så tänker jag till och med att jag är en traktor…
Vilken typ av motor har du?
Adventslunken som slutade på motorvägen
Rent träningsmässigt har detta varit en mindre bra helg. Det långa rullskidspasset i lördags slutade innan det knappt hunnit börja.
Mamma och pappa skickade en adventshälsning och lovade att jag inte behövde ta med rullskidorna hem över jul!
Hade bestämt för att testa nya vägar och begav mig ut mot Älta, tänkte att jag skulle ta den vägen och bort till Farsta. Jag trodde jag hittade i området men tjii där fick jag. Gick bra till en början men sedan kom jag in i Älta och då var det mer övergångställen och trotoarer än advetsljusstakar i fönstrena. Körde bort mot Flaten och jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt så swischar jag ner för en backe utan att tänka nämnvärt på vad jag sysslar med och så befinner jag mig på motorvägen bort mot Haninge. När jag upptäckte det lilla missödet så kan jag säga att jag aldrig kört så snabbt upp för och sånna där motorvägs påfarter/avfarter är himla branta!
Så om ni var ute i trafiken och på radio fick höra om ett märkligt fenomen som färdades snabbt som attan mot trafiken så var det bara jag.
Missöde två begicks när jag sedan bestämde mig för att köra bort mot Slussen för att åka hem och tajmade precis när Finlandsfärjan kom in. Många dåliga val sabbade hela mitt lördagspass, var måttligt glad och upprymd när jag kom hem.
Gårdagens löplångpass gick bättre, hade ägnat hela morgonen åt att baka och laga mat för att sedan ha gäster över på adventsfika. Mötte upp fröken Gunde vid Hornstull och vi skulle köra något som var 22-25km. Började med Årstaviken runt och sedan ett var runt södermalm innan jag sprang sista biten hem och mitt sälskap hämtade sin väska och mötte upp hemma hos mig. Var ett skönt långpass, gick i lugnt tempo och jag fick ur mig lite av den irritationen som de dumma vägvalen i lördags gett mig blev 25km tillslut.
Mamma och pappa skickade en adventshälsning och lovade att jag inte behövde ta med rullskidorna hem över jul!Om det är kul att sparkas med fötterna varför börjar du då springa?
Fick frågan av en läsare som undrade varför jag slutade med kampsport och började springa istället. Ja, det kan man verligen fråga sig.
Egentligen började jag med Taekwondo av en slump, skulle kolla på ett gym i Malmö när jag just flyttat dit. Gick till ett ställe som heter Enighet som erbjud studentvänliga priser, av en händelse var det uppvisning av en massa kampsporter just då. Gick in och kollade och kan egentligen inte vara på varför jag skrev upp mig och plötsligt skulle börja med taekwondo. Coolt att kunna göra hopp och snurrsparkar eller tyckte jag att instruktören var snygg? Vet inte.
Som med allt annat gick jag in 110% gick på alla träningar, innan jag viste ordet av var jag med på min första cup och sopade rent bland motståndarna. Sedan var jag plötsligt med i klubbens kamplag och tävlade mer. Åkte på träningsläger med Koreanska landslaget i Danmark. Där och då fick jag veta vad smärta var!
Satsade hårt, för hårt och lyssnade inte på kroppen. Gick med sådan otrolig smärta i benen att jag grät varje morgon när jag skulle stiga upp. Varje kväll tvingade jag min kära vän Ingela att masera min benhinnor med linnement. Tillslut gick det inte mer, kom till idrottsläkare som bland annat jobbar med Armand Kranc och efter typ 1 min låg jag på bordet med mina underben uppsprättade. Hade fått långt gånget kompartment syndrome. Det var så illa att musklerna nästan helt var strypta på syre och hade jag gått längre hade de kunna gå så illa att musklerna dött!
En lång rehabilitering följde, 3 månader på kryckor med båda benen i lindor. Under ett halvår klarade jag knappt att gå. Fick höra att jag nog kunde glömma en comeback och springa det skulle jag aldrig kunna göra. Försökte göra en comeback men det fanns en rädsla i mig om att fler smällar på benen och mer hoppande på tå skulle ge men för livet. Började på gym, blev PT, blev stor och stark. Lämnade Malmö för Stockholm. Längtade efter livet på klubb. Gjorde en kort insats på Linnéas boxingsektion, smärtade att gå förbi de som höll på med Taekwondo.
Av en händelse introducerades jag till Shootfighting och MMA, började på Sthlm Shoot. Var så jäkla kul! Som att brottas med brorsorna, hade kanske viss talang och fick träna med de avancerade. Men livet kom emellan... och också en skada i höften.
Satsade återigen på att bli stor och stark och lyfte mer i marklyft än de flesta killar på gymet och körde bröstpress med de riktigt stora hantlarna. Stark som en oxe, kondition som en bäver (?) fick se sanningen i vitögat och bestämde mig för att bli en löpare.
Så där är jag nu, detta med klassikern är en barndomssynd som någon påminde mig om. Har tydligen alltid sagt att när jag fyller 30 och har min 30års kris så ska jag göra en klassiker. I födelsedagspresent när jag fyllde 29 fick jag startplats till Vasaloppet.
Egentligen började jag med Taekwondo av en slump, skulle kolla på ett gym i Malmö när jag just flyttat dit. Gick till ett ställe som heter Enighet som erbjud studentvänliga priser, av en händelse var det uppvisning av en massa kampsporter just då. Gick in och kollade och kan egentligen inte vara på varför jag skrev upp mig och plötsligt skulle börja med taekwondo. Coolt att kunna göra hopp och snurrsparkar eller tyckte jag att instruktören var snygg? Vet inte.
Som med allt annat gick jag in 110% gick på alla träningar, innan jag viste ordet av var jag med på min första cup och sopade rent bland motståndarna. Sedan var jag plötsligt med i klubbens kamplag och tävlade mer. Åkte på träningsläger med Koreanska landslaget i Danmark. Där och då fick jag veta vad smärta var!
Satsade hårt, för hårt och lyssnade inte på kroppen. Gick med sådan otrolig smärta i benen att jag grät varje morgon när jag skulle stiga upp. Varje kväll tvingade jag min kära vän Ingela att masera min benhinnor med linnement. Tillslut gick det inte mer, kom till idrottsläkare som bland annat jobbar med Armand Kranc och efter typ 1 min låg jag på bordet med mina underben uppsprättade. Hade fått långt gånget kompartment syndrome. Det var så illa att musklerna nästan helt var strypta på syre och hade jag gått längre hade de kunna gå så illa att musklerna dött!
En lång rehabilitering följde, 3 månader på kryckor med båda benen i lindor. Under ett halvår klarade jag knappt att gå. Fick höra att jag nog kunde glömma en comeback och springa det skulle jag aldrig kunna göra. Försökte göra en comeback men det fanns en rädsla i mig om att fler smällar på benen och mer hoppande på tå skulle ge men för livet. Började på gym, blev PT, blev stor och stark. Lämnade Malmö för Stockholm. Längtade efter livet på klubb. Gjorde en kort insats på Linnéas boxingsektion, smärtade att gå förbi de som höll på med Taekwondo.
Av en händelse introducerades jag till Shootfighting och MMA, började på Sthlm Shoot. Var så jäkla kul! Som att brottas med brorsorna, hade kanske viss talang och fick träna med de avancerade. Men livet kom emellan... och också en skada i höften.
Satsade återigen på att bli stor och stark och lyfte mer i marklyft än de flesta killar på gymet och körde bröstpress med de riktigt stora hantlarna. Stark som en oxe, kondition som en bäver (?) fick se sanningen i vitögat och bestämde mig för att bli en löpare.
Så där är jag nu, detta med klassikern är en barndomssynd som någon påminde mig om. Har tydligen alltid sagt att när jag fyller 30 och har min 30års kris så ska jag göra en klassiker. I födelsedagspresent när jag fyllde 29 fick jag startplats till Vasaloppet.
Motivation och inspiration
Hur ska man motivera sig när det känns tufft? Var hittar man lust och drivkraft? Hur gör man när man bara vill sluta och när mjölksyran bränner så mycket att det kommer tårar i ögonen?
"Älska smärta, älska smärta" Är tydligen ett mantra som många använder.
Själv brukar jag köra "Det är nu du blir bättre, det är nu du blir bättre!
Jag sporras också av att se hur andra tränar, tidigare har jag främst haft manliga förebilder inom träning, kanske för att jag hållt på med kampsport, men nu är faktiskt min största förebild Marit Björgen, det kanske ni läsare redan märkt.
Hittade detta klipp på Svt play med Björgen och Johaug, klicka här
och så detta på Northug. Nu är jag laddad för tempopass ikväll!
"Älska smärta, älska smärta" Är tydligen ett mantra som många använder.
Själv brukar jag köra "Det är nu du blir bättre, det är nu du blir bättre!
Jag sporras också av att se hur andra tränar, tidigare har jag främst haft manliga förebilder inom träning, kanske för att jag hållt på med kampsport, men nu är faktiskt min största förebild Marit Björgen, det kanske ni läsare redan märkt.
Hittade detta klipp på Svt play med Björgen och Johaug, klicka här
och så detta på Northug. Nu är jag laddad för tempopass ikväll!
Mellanmjölkspass
Känt mig lite små krasslig i veckan och tog det tuffa beslutet att träna extremt lugnt denna vecka. I går var det dock dags att rulla lite, kände mig äventyrlig och tog vägen från Sickla ut mot Älta. Detta är mina gamla hoods och jag trodde jag hände varje backe och sten i området men nja det gjorde jag inte riktigt. Men det är en fin väg att köra på, backig och med ordentliga cykelvägar. Passet jag körde igår var mest bara för att köra, rullade på och fokuserade på teniken.
Jag fick en idé om att man kunde köra långpass på rullskidorna från Sickla, mot Älta och bort mot Skarpnäck. Kan bli kul!
Ikväll är det tempopass, tänkte göra på löpband faktiskt för att sedan dra på en tjejkväll på Stadium Sergelgatan, alltid kul att mingla lite! Att bero på mingel så hittade jag en kompis på vägen hem igår!
Hur gör man när det inte känns kul?
En vanlig fråga jag får är om jag alltid tycker det är kul att träna.
Ärligt, nej det tycker jag inte! Det är inte kul som i kul att springa runt i småregn med pannlampa i bäckmörktet men jag skulle säga att alternativet att sitta hemma framför tv:n med datorn i knäet faktiskt är tråkigare. Jag ser inte framemot varje träningspass men i 99,9% av fallen så genomför jag passen. Ibland, som i söndags, får jag muta mig själv:
-Okej Anna om du drar ut på dessa intervaller med rullskidor i regnet så drar vi in till stan och käkar kladdkaka med vispgrädde sen.
- Asså nej jag pallar inte.
- Okej på vägen hem så svänger vi förbi Konsum också och köper lösgodis.
- Jajaja ge mig det där förbaskade pjäxorna då så det är över någongång.
Igår hade jag bestämt mig för att hoppa elfhufsandet eftersom jag inte känt mig helt okej för att istället köra core-pass på gymmet, inte en klass utan mitt pre(re)-habpass. Tycker inte det är jätte kul att rulla runt på en boll och stå i olika varienter av plankor. Men jag gjorde det och det kändes bra efteråt, ungefär lika nöjd med mig själv som när man köpt Situation Stockholm.
På tal om situation Stockholm... kommer aldrig känna mig som en Sthlm:are av flera orsaker bland annat att folk orkar offra så mycket energi på att rädda ett flera hundra år gammalt träd som håller på att ruttna bort samtidigt som man tycker det är skandal att några som ekorrar skapar lite julkänsla på Stureplan. Tycker Alvins stickade tröja passar stilen på Stureplan mycket bra, kunde varit köpt i vilken butik som helst i Sturegallerian...
Ikväll blir det rullskidor, frågan är om man ska köra en chansning och åka ut mot Älta?
Ärligt, nej det tycker jag inte! Det är inte kul som i kul att springa runt i småregn med pannlampa i bäckmörktet men jag skulle säga att alternativet att sitta hemma framför tv:n med datorn i knäet faktiskt är tråkigare. Jag ser inte framemot varje träningspass men i 99,9% av fallen så genomför jag passen. Ibland, som i söndags, får jag muta mig själv:
-Okej Anna om du drar ut på dessa intervaller med rullskidor i regnet så drar vi in till stan och käkar kladdkaka med vispgrädde sen.
- Asså nej jag pallar inte.
- Okej på vägen hem så svänger vi förbi Konsum också och köper lösgodis.
- Jajaja ge mig det där förbaskade pjäxorna då så det är över någongång.
Igår hade jag bestämt mig för att hoppa elfhufsandet eftersom jag inte känt mig helt okej för att istället köra core-pass på gymmet, inte en klass utan mitt pre(re)-habpass. Tycker inte det är jätte kul att rulla runt på en boll och stå i olika varienter av plankor. Men jag gjorde det och det kändes bra efteråt, ungefär lika nöjd med mig själv som när man köpt Situation Stockholm.
På tal om situation Stockholm... kommer aldrig känna mig som en Sthlm:are av flera orsaker bland annat att folk orkar offra så mycket energi på att rädda ett flera hundra år gammalt träd som håller på att ruttna bort samtidigt som man tycker det är skandal att några som ekorrar skapar lite julkänsla på Stureplan. Tycker Alvins stickade tröja passar stilen på Stureplan mycket bra, kunde varit köpt i vilken butik som helst i Sturegallerian...
Ikväll blir det rullskidor, frågan är om man ska köra en chansning och åka ut mot Älta?
Kände mig 87
Redan i söndags började jag nysa på ett mindre normalt sätt, normalt nyser jag 7 gånger på rad om det är något lurt på gång så nyser jag typ 2 gånger på rad. Vaknade i går morse med en sten i mitt bröst.
Redan under söndagskvällen klämde jag i mig 2 råa vitlöksklyftor och ingefära för att mota fan i farstun så att säga. Hade med mig träningskläderna men kroppen kändes inte bra, kroppen kändes typ 87 av 100. Ont lite här och var och det kändes som jag hade en ärta i näsan. Tog det tuffa beslutet att inte träna utan tog mitt pick och pack och åkte hem.
Istället för att träna fixade jag med mitt material, rengjorde rullskiodorna som såg ut som om jag åkt på en lerig åker, slipade också spetsar till rullskidorna. Tidigare har jag köpt nya spetsar när det blivit ner slitna nu köpte jag istället en diamanttrissa på Claes Ohlsson för 89kr och slipade spetsarna. Himla fint nu har jag 5 par helt nyslipade spetsar hemma!
Tror vilan gjorde gott, känner mig 97 idag, men det blir ett lugnt pass ändå när det ändå är som det är så kan jag ju göra det där core-passet i kväll så blir det av...
Redan under söndagskvällen klämde jag i mig 2 råa vitlöksklyftor och ingefära för att mota fan i farstun så att säga. Hade med mig träningskläderna men kroppen kändes inte bra, kroppen kändes typ 87 av 100. Ont lite här och var och det kändes som jag hade en ärta i näsan. Tog det tuffa beslutet att inte träna utan tog mitt pick och pack och åkte hem.
Istället för att träna fixade jag med mitt material, rengjorde rullskiodorna som såg ut som om jag åkt på en lerig åker, slipade också spetsar till rullskidorna. Tidigare har jag köpt nya spetsar när det blivit ner slitna nu köpte jag istället en diamanttrissa på Claes Ohlsson för 89kr och slipade spetsarna. Himla fint nu har jag 5 par helt nyslipade spetsar hemma!
Tror vilan gjorde gott, känner mig 97 idag, men det blir ett lugnt pass ändå när det ändå är som det är så kan jag ju göra det där core-passet i kväll så blir det av...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)