Var god dröj sammanbrott sker

Just nu håller jag på att bryta ihop, lite, lite åt gången, i min ögonvrå är det en tår. Det bränner lite i ögonen och underläppen darrar lite. Morgonen började hos Idrottskadespecialisten som skulle kolla på mitt knä.

Gör detta ont? hur känns det här? gör detta mer ont än detta?
Tillslut vet man ju inte riktigt, ligger där på britsen och funderar på om jag ska ljuga och säga att nej det gör inte ont. Bara för att jag vet att det är ju där menisken sitter. Men kroppen gillar inte att ljuga ett litet tryck och jag rycker till. Okej, det gör lite ont eller ja ömmar...

Väggen i Stefans rum är en bild i svar-vitt på en simmare. Han är simmare, det är hans sport. Tävlar för Stockholm dolphins.  Inte ofta man träffar en riktig simmare, så vi pratar lite tävlingar.

Jo hopparknä är det allt. Men kanske också problem med menisken. Det måste utredas.
Prognosen för att bli bra från hopparknä är goda med menisken är det värre.

Ja, tänker jag och kollar på bilden på simmaren, ärlighet varar längst.

Löpförbud i minst 8-12 veckor, nytt rehabiliteringsprogram, får göra allt annat än att springa.  Visst det kunde vara värre men ändå passerar lite av "livet" i revy inga lånpass, inga spyintervaller, inte springa i Hammarbybacken. Kanske är det så att jag inte ska syssla med löpning, löpning är kanske inte för alla?

Stötvågor och laser blir det också. Jag kan ju iallfall simma tänker jag och tittar på bilden på väggen.

Gör det ont i knäet frågar någon. Nee inte så farligt svarar jag. Men en bild säger mer än ord och så här ont gör det om man jämför mängden tejp med smärta.

Påväg tillbaka till jobbet går jag förbi Pressbyrån, bläddrar i lite tidingar, måste lugna huvudet innan jag går in på kontoret. Ett citat av Paulo Roberto:

Ränka aldrig bort någon som är villig att stiga upp klockan 05.30 för att springa