Det är fantastiskt att springa

I går sprang jag utomhus för första gången sedan Lidingöloppet! Det var en fantastisk känsla, solen sken, det var några få plusgrader, jag hade vinden i ryggen och benen var pigga. Sedan jag fick börja springa igen i januari har jag sprungit på bandet. Dels för att passet på 20min varit så korta att de mest funkat som uppvärmning och dels för att det varit så halkigt ute och med tanke på knäet har jag inte velat springa i konstigt trippande.

Jag har kämpat på bandet, haft svårt att hålla farten, tyckt att det varit ohyggligt jobbig, grämt mig över min dåliga kondition. Men ändå bitit ihop. I går kände jag att det var dags. Jag sprang och jag var så himmelskt lycklig! Det var inga problem att hålla uppe farten, snarare tvärt om jag fick tänka på att inte trycka på för fort. Dessutom sprang jag smärtfritt!

Allt slit, alla oändliga timmar med rehab träning har äntligen gett resultat!
Jag har ett tag funderat över om jag tappat glädjen i löpningen om skador och all rehab tagit udden av det roliga. Men gårdagens pass visade på motsatsen. Det är fantastiskt att få springa!

Så härligt!