Det går framåt

Dessa dagar har varit ett riktigt pussel och stressigt för att göra det hela lite värre så fick jag också nackspärr i tisdags. Har haft lite ont i skuldran från och till och tyckt att jag tappat lite kraft i simningen. Det blev liksom sedan värre och värre och så kunde jag inte röra huvudet sen blev handen iskall och så i tisdags började pekfingret att rycka helt okontrollerat samtidigt som latsen krampade ihop sig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

Då kan man inte längre neka till att något är galet, men efter en sväng till Access rehab så blev handen varm och fingret slutade rycka. Men jag är ännu öm i nacken och skuldran. Tog vilodag igår och idag riktigt kröp det i kroppen på mig, dels av lust att träna men också för all stress inför lördag. Så trots att naprapaten sa att jag inte borde så tog jag chansen och drog iväg på en runda i dag. Helt utan att ha bestämt tid och distans så drog jag ut. Nej nu ljög jag, jag försökte att inte bestämma men innert inne så ville jag köra över 70min.

Att få träna är verkligen att få ta en paus och rena kropp och själ. Jag tänkte inte så mycket utan bara sprang, tog en av favorit rundorna nämligen Årstaviken runt.

När jag kom hem antecknade jag  mitt pass i min träningsdagbok. 14km tid 1:18 snittfart 5:45, puls 153.
Även om jag ännu inte är där jag var i november så går det framåt, steg för steg. För 4 veckor sedan sprang jag 12km på 1:12 snittpuls 160 och snittfarten 6:04. För min egen skull så vill jag tillägga att detta är mina långpass det ska alltså vara lugnt och kontrollerat och helst inte puls över 160

Jag kan också rekommendera detta med träningsdagbok, det är riktigt kul att kunna gå tillbaka och se sina pass och resultat. Är ju lite gammeldags så jag kör bokvarianten, dessutom kan man göra sin träningsdagbok lite mer inspirerande.

Min egen designade träningsdagbok

Löparens största skräck

Trots att dagen började så himla fint med morgonjogg och allt så gick det sedan bara utför.
Det är stressigt nu...

När jag väl kom hem från jobbet så ville jag helst bara lägga mig och sova dessutom hade min lillebror kommit och på bordet stod inte den lilla godispåsen. Ville verkligen ta påsen och lägga mig i soffan och äta godis till jag började må illa. Typiskt nog hade sambon hängt upp en ny tavla som jag beställt och den hänger just framför TV:n. Svårt att hoppa träningen när man har detta budskap stirrandes rakt mot en.

Tavlan på vår vägg

Började istället byta om, jag kan vara extremt långsam det kan ta uppemot 30 min för mig att få på mig träningskläderna. Ibland undrar jag vad jag sysslar med. Så precis när jag ska sätta på skorna så upptäcker jag löparens största skräck.

Löparens största skäck att inte hitta rätt strumpor

Eller egentligen näst största, slut på batteri i GPS klockan är nog snäppet värre, jag har två högerstrumpor. Tillbringar ytteligare 20 min med att leta efter en vänsterstumpa som jag aldrig hittade.

Ni hör ju hur sugen jag egentligen var på att komma ut. Väl ute så gick det bra körde uppvärmning i 20 min sedan var det dags för backe. 10x1min aldrig under 5 fart. Klarade nästan mitt mål en av intervallerna vet jag inte vad jag gjorde den gick på 5.18 men sedan låg de i snitt på 5:05, så inte helt i mål. Men några var också på 4:50. Tänkte hela tiden, fram med höften, slappna av, driv i steget.

Morgonjogg, frukost och mingel med Lisa Nordén

Denna regniga måndag började riktigt bra måste jag säga. Var inbjuden till en morgonjogg och frukost med Lisa Nordén hos Asics.

Var riktigt kul att träffa en massa människor som man läser om, vet vad de äter till frukost och vad de körde för pass i helgen men aldrig träffat på riktigt. Bland annat var Maratonbloggen Petra på plats samt Träningsglädje Sara och Runners World Kenneth.  Dessutom fick man träffa personal från den kommande Asics butiken och jag fick en känsla av att jag kommer få en ny favorit butik att investera mina pengar i. Eftersom jag är på jakt efter nya terrängskor så passade jag på att smygkolla på dem som kommer i vår, mycket som verkar bra. Passade på att hålla i några snabba skor lite snabbt, funderade på om det var skorna eller fötterna i dem som är snabba...

Lisas guld och silverskor

Tillsammans joggade vi ett litet varv runt ibland annat Skeppsholmen och man hade tid att snicksnacka lite och lyssna på Guld- Lisa. Jag blir imponerad av henne, på sin första triathlontävling simmade hon bröstsim och cyklade på en cykel med packethållare!

Lisa Nordén och jag

Så nu är jag redo för en ny vecka och detta är en speciell vecka vill jag lova. Blir inget Tjejmilen för mig däremot blir det ett bröllop och inte vilket bröllop som helst utan ta mig tusan mitt eget!

Sörmlandsleden, 100minuters skoj

Igår testade jag, Anna och Ulrika Sörmlandsleden. Vi hade bestämt  oss för att springa etapp 1 och 2 alltså från Björkhagen till Alby friluftsgård. Perfekt logistiskt eftersom det går t-bana till Björkhagen och buss hem från Alby Friluftsgård. Sträckan skulle vara 8 + 6 km det slutade på 15,7 så lite extra sightseeing fick vi.

Det var fint väder, alla var peppade och det enda som kunde stoppa oss var att vi inte skulle hitta vägen. Men Sörmlandsleden är bra utmärkt med orange. Bara på ett ställe som vi sprang lite fel och kom upp mot Hellas. Det började med lättsprungen grusväg i Björkhagen, jag fick lite då och då berätta att här åkte jag minsan skidor. Sedan styrde det upp i skogen, riktigt kul spår med rötter, stenar, lera och mer rötter. Lagom mycket upp och ner. Endast en upp som inte gick att springa då det var förbrant och dessutom typ klippvägg.

Solen sken lagom och det var perfekt temperatur. Knäet sade ingenting och vi rullade på i fin fart. I skogen spelar ju tempot ingen roll men när det blev lite mer lätt sprunget så ökade farten naturligt. Dessutom var det fina omgivningar även om man mest fick fokusera på var man satte fötterna.

Det var kul helt enkelt. Framme i Alby friluftsgård så fanns det en servering som sålde glass det är ju inte helt fel efter nästan 2 timmar i skogen.

Ser galen ut men glassen var god.

Ett lerigt, halkist "sådär" backpass

Långbacke stod på schemat igår. Jag älskar att springa backe, älskar att bli så där super trött. Förra hösten nötte jag Hammarbybacken galet mycket och det gav resultat. Efter mitt hopparknä nu så jag har jag varit lite försiktigare, inte så rädd att springa uppåt men för att ta mig ner. Därför har jag på de senaste backpassen valt lite snällare men längre backar.

Lite uppför

I går hade jag först bestämt Hammarby Hill men sedan så ville cykel Anna köra i Hagaparken så jag lät mig övertalas. Hade tur och missade precis det där ösregnet som tycks komma varje eftermiddag. Blev en lång uppvärmning i stegrande tempo sedan 8x1.30 i backe.

Hittade en backe med en långstig som var sådär lerig, stening och full av rötter som banan på Lidingö Loppet är. Det var riktigt halt faktiskt, ibland kändes det som om man jobbade uppför men gled nedåt igen i leran och halkade på stenarna. Mitt mål var att aldrig springa långsamare än 6- fart inte ens i de brantare partierna. Så jag höll mitt mål. Borde alltså varti glad för det. Men det finns mycket mer att ge i min kropp kände jag också.

Det är dags att våga nu, nästa vecka är det Hammarby Hill som gäller. Det är där "the magic happens"

Ibland kan det vara svårt att vara ärlig mot sig själv om hur passet egentligen varit, klart det är jobbigt att springa backe, du får mjölksyra och pulsen dunkar på. Men när du sedan sätter dig och utvärderar ditt pass så gäller det att vara ärlig. Jag antecknar alltid puls, fart, tid och sträcka för mina pass och jag kunde nu säga att detta backpass inte varit så tungt som det borde ha varit. Jag kunde ha sprungit fortare eller så borde backen varit tuffare.  Detta pass var lagom för 3 veckor sedan men nu är det alltså för lätt, och det är ju faktiskt något att bli glad över.

Egentligen är fredagar vilodag men det blev vila i onsdags istället eftersom jag var till naprapaten med min dumma nacke. Så i morse körde jag 30 tim backintervaller på cykel (var tvungen att ta igen för gårdagen) följt av ett tufft träningspass för benen med gående utfall, benpress, benspark, hopp, vadpressar och så Rasums Henningscore pass. Så var man lite nöjdare igen.

Så här glad ska man inte vara när man springer backe!

Det där är ju ingen utmaning du skulle ha...

När jag inför Vätterrundan köpte en ny cykel (helt ärligt så köpte jag ju inte den utan fick den i 30 års present) så var det några av mina vänner som tyckte att det var ju himla fusk att ha en sådan ny och fin och bra cykel för med en sådan är det ju ingen konst att cykla Vätterrundan.
Nee för ska man göra det och det ska vara en utmaning så ska man ju cykla på farfars gamla cykel eller en mountainbike med dåligt pumpade däck.

När jag sedan tränar i min våtdräkt inför Vansbrosimmet så återkommer ungefär samma personer och säger.

Jaha du ska simma i våtdräkt då är det ju ingen konst. Man ska ju simma i bikini i det 16 gradiga vattnet då kan man ju snacka om att man gjort en prestation.

Så vad tycker ni är det en mindre utmaning att cykla Vätterrundan på en racer än på sin gamla mountainbike är det ingen prestation att simma Vansbro på 49 min bara för att man har på sig våtdräkt och inte kalsonger?

Håller folk på med allt detta för att imponera på andra eller varför håller man på?
Jag ”håller inte på” för att imponera på andra, det är jag nog inte nog bra för. Jag håller på för att jag tycker det är kul. Jag menar varför håller andra på att gå ut på krogen och dricka sprit eller går på konserter? För att imponera på andra?

Vad är egentligen en utmaning och vad är det värt att investera sin tid och sina pengar i?
Stefan Holm har sagt det smart ” Vissa köper lego för sina pengar och andra köper kokain”.

Jag tycker det är konstigt att man kan sätta 5000kr på en handväska för att de har ett visst märke men tycker det är helt vettigt att spendera 4000kr på en GPS klocka som även kan räkna mina längder i bassängen. Du kanske tycker något annat...

Vad som också irriterar mig är att det är helt lovligt att kritisera mig som hellre åker på träningsläger för 10 000kr än åker på 2 veckors charter för samma peng. Det är mer lovligt att kritisera mig som väljer att äta ekologiska nötter än den som köper en vakumförpackad muffin till lunch. Det är okej att kritisera mig för att jag köper nya löparskor för 2000kr men helt normalt att betala samma peng för ett par jeans.

Jag kan faktiskt bli sjuktirriterad på folk som ifrågasätter mina val och investeringar. För oftast är det folk i min mening inte fattar. De kanske tränar 2 gånger i veckan eller då och då joggar 7 km. För dem är det inte en större sak att springa ett marathon än att jogga runt kvarteret för enligt mig har de inte ett nog öppet sinne och kan inte förstå. Vad är det de inte förstår? Jo, känslan av att genomföra något som man har investerat sina pengar, sin tid, sitt blod, sitt svett och gråtit så många tårar över. 

Nee man får väl säga som man gör hemma i byn " Det är inte värt att förklara för den som inte begriper!"

I mål efter Vasaloppet säkert 15 000kr fattigare men ett målfoto rikare!

Djävulens påfund

Träningen inför Lidingö Loppet har gått in i en ny fas. Borta är det där sköna 40min rundorna i skön 5.30- fart. Istället står det nu Tröskelintervaller på schemat. Hela dagen hade jag på känn att det var något på gång, en sådan där nervös känsla som kommer av att man vet att man senare skall möta sin rädsla och sin smärta...

När man kör tröskelintervaller ska man ligga precis på gränsen till mjölksyra. Man kan väl säga att man tränar kroppen på att ta hand om mjölksyra och ju bättre man blir på det ja desto snabbare kan man springa. Enkelt.

Började passet med 15 min uppvärmning i stegrande fart, jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig pigg i benen för det gjorde jag inte. Sedan var det dags, planen var 3x 10min med 5 min joggvila emellan.  Det handlar alltså om att inte få mjölksyra  och om att kunna hålla farten genom hela passet. En annan av svårigheterna är att träna där man är och inte där man engång var eller där man gärna skulle vilja vara. Du måste hitta din tröskelfart om du tränar över eller under din förmåga så kommer du A) bli skadad eller B) inte bli bättre. 5-fart är idagsläget min tröskelfart.

Första intervallen gick bra, hittade drivet och andningen och bara att mata på. Andra intervallen var lite värre, benen var lite stumma men kom ändå upp perfekt i fart och på vissa sträckor var jag nere i 4.15 fart. Måste lära mig att springa jämnare. Det gör stundtals ont och man vet att bara man släpper farten lite, lite så kommer det där onda att gå bort. Det gäller att bita ihop och bara gasa på. Jag har just nu ett mantra i huvet om ett mål jag har för 2013. Det är inte tid än att avslöja vad jag tänker på för att hålla min fart men snart så...

I början på tredje intervallen så ville benen inte alls upp i fart, fick verkligen ta i för att få igång dem och visst fanns det lite kvar. Till och med så pass att sambon nätt och jämt hängde på.
Om jag får säga det själv så var passet i princip perfekt disponerat, jag stumnade aldrig totalt, men jag fick jobba hårt och jag vet att nästa tisdag kommer det att gå lite bättre.

I går fick jag också veta att jag blivit utvald att delta i Gainomax Sports Team.  Jag kommer alltså att bli sponsrad av Gainomax produkter före, under och efter Lidingö Loppet. Det är alltid kul att bli utvald och det ger mig en chans att testa deras produkter samtidigt som det ju faktiskt underlättar lite att ha saker hemma och på kontoret. Här kan ni hitta fler av de som fått chansen att vara med i teamet.

Efter löptur på Öland i helgen, jag var typ lika röd i fejjan igår