Hela veckan har jag haft ångest, en av orsakerna till att jag inte bloggat så mycket. Har velat hålla min tävlingspremiär på längdskidor för mig själv. Jag har ju nummerlappskräck, behövdes inte mer än att jag skulle hämta ut nummerlappen för att demonerna skulle komma.
Kände jag mig stark men trött under veckan, mycket sömn och mycket skidåkning.
Uppladdningen för loppet skedde i
storebrors garage där jag och fröken Gunde tillbringade närmare 4 timmar med att valla. Så fort vi blev villrådiga så ställde vi oss i trappan och ropade
– Joooohaaaannn. Var på han kom ner med en öl i handen och talade stort om det fina med idrottandet och förklarade varför Gunde inte fick sätta klister på sina ruggade Fischerskidor.
Under natten låg jag vaken och lyssnade på hur regnet smattrade mot fönstret, exakt. Jag skulle tävla i längdskidor och jag låg och lyssnade på regnet. Osäkerheten för dagen växte i mig och jag vaknade med en ruggig huvudvärk. Mina tävlingsnerver gjorde inte saken bättre och det tog ett par försök innan jag lyckats få i mig min risgrynsgröt.
Ute på tävlingsområdet var det blött, väldigt blött. Jag prov åkte skidorna innan start och fann till min förtvivlan att jag inte hade något fäste trots klister. Försökte rädda situationen så gott det gick. Starten gick och jag och fröken Gunde kom ifrån varandra. Jag kunde staka på i början och kom bakom en man som var stadig så jag behövde inte trängas nämnvärt men så fort backarna kom insåg jag att jag inte har något att ge, jag försökte trycka på upp och skidorna gled ner. Efter 6 km kom fröken Gunde ikapp med ett stort leende. Hon övertalade en tjurskalle att ta av sig skidorna och lägga på mer valla. Visst blev det bättre.
Sedan kämpade vi sida vid sida. Jag uppgiven och långsam och hon glad med superskidor. Jag är en lycklig kvinna som har en sådan vän som inte bara drog iväg utan faktiskt hjälpte mig, hjälpte mig så mycket att jag fick låna hennes superskidor det tredje varvet.
Spåren ska vi inte tala om för det fanns inte direkt några spår, det fanns antydningar till vars det var tanken att de skulle finnas spår. På tredje varvet fanns det även så stora vattenpölar att vattnet gick en upp till fotknölarna. På andra ställen kom gräset upp.
Det var jobbigt. Vi hade dock några som ständigt åkte om oss när vi fick stanna och dra på mer fäste men så fort det blev möjligt att staka så körde vi ikapp. Det var en tjej som legat före större delen av loppet som vi kämpade ikapp, drog ifrån och hon lyckades inte bita sig kvar det var viktigt mentalt.
Solidariskt kom vi i mål. Ingen bra tid men vi tog oss i mål, blöta och rätt så trötta.
När jag kom hem och fått duscha och äta började jag analysera loppet. Det var blandade känslor, glad över att ha kommit i mål, glad över att vi inte kom i mål sist. Besviken över att jag inte var starkare, gjorde jag verkligen allt jag kunde?
Samtidigt tyckte jag att jag gjorde det, jag är inte i den form jag var i början av december. Knäproblem och förkylningar har tagit ut sin rätt. Men jag är inte den som tycker om att skylla på omständigheterna. Har jag gjort ett dåligt lopp eller pass så är det ju jag som gjort det ingen annan, det är jag som inte räckt till, inte varit bra nog.
Det där med dålig dag det finns inte riktigt för mig. Så jag kan väl bara kallt konstatera att Vasaloppet den 4 mars kommer bli en jävla resa och jag kan vara glad över att ta mig i mål. Jag har ingen prestation med det längre jag ska bara i mål. Förhoppningsvis är det inte sjöar på spåret då och förhoppningsvis var detta en ordentlig genomkörare som jag kommer ur starkare än jag gick in i.
I går var det semeldagen, här är det som tidigare varit en semla som nu är i min mage!