Ett misslyckat pass är när inget går som det ska, det finns
inget klipp i steget, ingen kraft i armtagen och hur mycket du än vill så finns
det inte vilja nog. Det är som om viljan är ett krossat ägg som bara rinner
mellan fingrarna. Den finns där men går inte att få styr på.
I söndags hade jag ett sådant där underbar ”tills detsvartnar” pass när man bara kan mosa på. Egentligen ska ett sådant pass vara följt
av vila eller ett extremt lugnt pass. Normalt så simmar jag på måndagar och
mest teknik, dock så blev det av olika orsaker cykel igår. Jag hade hoppats på
lite fin cykling men när någon föreslår intervaller är jag inte sen på att
tacka ja. Kände mig egentligen inte jätte sliten från söndagen så det skulle
nog gå.Farten drogs upp rejält direkt och jag kände hur benen svarade med att bli stumma, blodflödet ströps, det kändes som tyngsta växeln i fast jag i princip trampade luft. Krigade och försökte, pulsen stack iväg. Tillslut började jag frysa och blev galet hungrig, kände till och med hur jag blev ledsen, det blev en tung klump i brösten. Knäet började göra ont.
Tillslut hade jag inget annat val än att stanna och trycka i mig två Dextrosol för att ha en chans att komma framåt. Varje tramptag smärtade både i benen och i själen.
När jag kom hem var jag så slut att jag skakade, hela
kroppen var genomfrusen och jag mådde riktigt dåligt. Lyckan är då att ha en
älskad sambo där hemma som hade lagat mat och som stöttade mig trots att jag
var nästan 45 min sen.
Dusch, mat, te och bara avslappning på sängen så smög sig
krafterna långsamt tillbaka och jag kunde i alla fall stretcha lite innan jag
somnade. Behöver jag säga att jag sov gott i natt?
Förutom rehabövningarna i morse så blir det ingen träning
idag, om jag ska vara helt ärlig så är jag ännu rätt så slut. Men så är det,
allt är inte en solskens historia med hård och bra träning. Ibland går det
snett då kan man bara bryta ihop och komma igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar