Snart är det ett år sedan jag började träna löpning. Någon gång vid denna tidpunkt förra året började min vän Gunde tjata på att jag borde vara med i STAR tillsammans med henne och två andra. Efter lite tjat och utpressning om att C inte kunde köra om jag inte var med för man skulle vara två i lag så gav jag mig. Hade inte sprungit många meter innan dess. Så två veckor innan började jag jogga 2-3 gånger i veckan si sådär 5km. Och det var jobbigt.
Efter STAR så började jag springa, orsaken var att jag var kass på att springa. Men det tog fram till september innan löpningen tog över rutinerna och jag bestämde mig för att satsa och försöka bli en löpare. En hel del har hänt under året, jag har gått från att knappt orka 5km till att springa 30km på under 3 timmar. Min kropp ser också helt annorlunda ut, har tappat omkring 7kg i vikt och det både syns och känns.
Men det har inte varit en dans på rosor. Jag har pressat och nöt och slitigt för att komma sub 45 och när det var nära efter många mils löpning i djupsnö så kom ett ryggskott som förde mig månader tillbaka i träningen. Tappade motivation och undrade om jag inte skulle hålla mig till det jag kan istället- gymmet. Men man vill ju inte vara den som ger upp.
Hamnade i någon form av svarthål där intervallpassen var ligga jobbiga som långdistanspassen och där nästan varje pass slutade i någon form av besvikelse för att jag inte sprungit minuter fortare än gången innan. Det stod still, mer regel än undantag att vader och lår var stenhårda och minsta lilla trappsteg gav mjölksyra. Planer på att vara med på någon tävling lades på hyllan.
Liksom dem som vill komma i form till beach-2011 och letar olika bantningskurer och redskap som ska ge dem drömkroppen så letade jag ”det bästa träningsprogrammet för att klara sub45” läste bloggar och undrade i mitt stilla sinne hur alla andra kunde vara så jävla snabba!? Hur kunde alla alltid prestera bättre och bättre på varje pass? Misslyckades ingen?
Läste några träningsböcker som; Vad jag talar om när jag talar om löpning, Kroppens geni och Born to run och någonstans där så började saker falla på plats för mig.
Nu har jag gjort ett 14 veckors träningsprogram med målet att klara 50km. Veckorna och passen varierar lite. Har veckor som kallas mängdvecka när det handlar om att samla löpta kilometer, förra veckan blev det 75 km, det var första mängd veckan. Denna vecka är lätt vecka. Då ska jag springa i Hammarbybacken för det är kul och långpasset är nästan lika långt som ett intervallpass blir under mängdveckan.
Intervallpassen är mest långa intervaller, 5x2km bland annat ett 8x1000m, men ibland lite snabbare 5x40sek+5x4min+5x40sek. Det är variation och blandning men mest tänkte jag på att jag ska tycka att varje pass ska vara kul och spännande. Inte bara pass som man ska göra.
Så få se vad resultatet är om ännu ett år!
Klicka här så får ni se hur min sambo har det hemma numera!
När det inte blir som man tänkt
I lördags var det världens löparfest i stan. Självklart deltog man, som support! Var uppe med tuppen på lördagsmorgonen för att hinna springa innan 25 000 andra personer skulle det. Gick helt okej, 18km var det upplagt med 4km uppvärmning, 10 km tempo i 5-fart och 4km ner jogg. Sedan snabbt som attan äta och duscha och iväg till Västerbron i tid för att se ledarna fara förbi.
Fy bubblan säger jag, de springer en mara i samma tempo som jag springer intervaller…
Var support åt bror min som vinkade mycket glatt vid första varvet på Västerbron. Mötte upp honom med gel vid 30km då var blicken med glasartad. Tog mig sedan till målet inne i Stadion. När jag stod där och ser alla lyckliga ansikten så blev jag sugen på att också få känna sådan lycka…
Men i söndags blev det inte som jag tänkt, jag skulle springa långpass 30km. Redan från början var det jobbigt, mådde jätte illa efter 7km. Hade min nya Camelback på mig och det var tur för jag var så törstig. Men att jag drack för mycket så magen skumpade runt. Gick inge bra, tempot varierade mellan 5-fart och var i sina stunder nere i 6.20-fart. Otroligt ojämnt. Kämpade på och tiden gick, blev stressad, sambon väntade hemma för vi skulle iväg på morsdags middag. Passet blev 28km. Var inte direkt jobbigt i kroppen men i själen.
Men då var min första mängd vecka över. Den var tung, faktiskt blev det lite taskig planering med 3 pass på raken det är inte riktigt min kropp van vid. Ser fram emot denna vecka som är en lätt vecka med ett långpass som är 22km. Skönt.
Fy bubblan säger jag, de springer en mara i samma tempo som jag springer intervaller…
Var support åt bror min som vinkade mycket glatt vid första varvet på Västerbron. Mötte upp honom med gel vid 30km då var blicken med glasartad. Tog mig sedan till målet inne i Stadion. När jag stod där och ser alla lyckliga ansikten så blev jag sugen på att också få känna sådan lycka…
Men i söndags blev det inte som jag tänkt, jag skulle springa långpass 30km. Redan från början var det jobbigt, mådde jätte illa efter 7km. Hade min nya Camelback på mig och det var tur för jag var så törstig. Men att jag drack för mycket så magen skumpade runt. Gick inge bra, tempot varierade mellan 5-fart och var i sina stunder nere i 6.20-fart. Otroligt ojämnt. Kämpade på och tiden gick, blev stressad, sambon väntade hemma för vi skulle iväg på morsdags middag. Passet blev 28km. Var inte direkt jobbigt i kroppen men i själen.
Men då var min första mängd vecka över. Den var tung, faktiskt blev det lite taskig planering med 3 pass på raken det är inte riktigt min kropp van vid. Ser fram emot denna vecka som är en lätt vecka med ett långpass som är 22km. Skönt.
Sikta mot stjärnorna och nå guldfiskens glasskål
Många som tränar eller som vill börja träna gör det för att de har ett mål. Vad målet är kan givetvis variera; bättre kondition, bli starkare, springa milen under 45, klar 10 chins, komma i sina gamla jeans.
Målen kan variera men ser ni vad alla dessa vanliga mål har gemensamt?
Jo, det är prestationsmål. Alltså mål som är baserade på att du med din träning skall uppnå en viss prestation. Att många sätter just prestationsmål är inte så konstigt, det är mätbara och synliga och då får direkt ett kvitto på hur din träning går. Man pratar ofta om mål, som är det stora målet till exempel milen under 45min, men på vägen dit så bör man också ha del mål för att se om träningen ger den effekt man vill. För att just nå 45min på milen så kan under 50min vara ett delmål.
Jo, det är prestationsmål. Alltså mål som är baserade på att du med din träning skall uppnå en viss prestation. Att många sätter just prestationsmål är inte så konstigt, det är mätbara och synliga och då får direkt ett kvitto på hur din träning går. Man pratar ofta om mål, som är det stora målet till exempel milen under 45min, men på vägen dit så bör man också ha del mål för att se om träningen ger den effekt man vill. För att just nå 45min på milen så kan under 50min vara ett delmål.
Det många, inklusive mig, gör fel är kanske att man sätter, inte ett för högt mål för det finns inte, däremot sätter man sitt mål för nära på i tiden. Man tränar och sliter och efter bara några månaders träning så tror man att man skall fixa 3 timmar på Marathon. När man sedan märker att man inte riktigt är där låser det sig, man känner hopplöshet och främst så känner man olust. Läste just en bra Hokku-dikt som jag tycker illustrerar det hela;
”Sikta mot stjärnorna
Och sluta
I guldfiskens glasskål ”
”Sikta mot stjärnornaOch sluta
I guldfiskens glasskål ”
Alltså att för mycket fokus på ett högt mål får dig att missa det andra runt omkring. Och när du inte når ditt mål så kommer du känna olust, vilket gör att du tappar motivationen.
För att verkligen nå sina mål och kanske inte bara nå målen utan hålla den nivån och till och med fortsätta att utvecklas så tror jag att man skall komplettera med ett känslomål.
Ett känslomål är alltså att du eftersträvar att nå en viss känsla i din träning. Skrev tidigare om Pumping Iron, vilket för mig är en känsla av att ha pump i musklerna och känna kraft och styrka. Detta är inget man bara kan gå in i gymmet och göra, det är en känsla som infinner sig när jag är i harmoni och är fokuserad. När det gäller löpningen så har jag också känslomål. Exempelvis är mitt mål att jag skall le, inte påtvingat utan det skall komma in ifrån och ta sitt uttryck på läpparna. Känslan i kroppen är då lätt och rullande. Så klart är målet att jag alltid skall uppleva detta. Ibland kommer det under långpassen och ibland kommer det till och med under intervallpassen. När jag upplevt detta så känner jag mig alltid nöjd med träningen sedan spelar det ingen roll vad kilometertiderna blev för jag fick le.
Vad är ditt mål? Skriv ner det, vad behövs för att du ska nå det?
Hur vill du att det ska kännas på vägen dit? Skall det vara en oändlig Hammarbybacke eller vill du le ibland?
Hur vill du att det ska kännas på vägen dit? Skall det vara en oändlig Hammarbybacke eller vill du le ibland?
Pumping Iron
Har ni sett filmen Pumping Iron med Arnold Schwarzenegger?
Aronold i Pumping Iron
Bra film faktiskt, har boken också om någon är intresserad av att fördjupa sig i hur man blir stor och stark. De är minnen från den tid då jag ville bli som Arnold. Det var tider det, tunga knäböj och kreatin blandat i hallonsaft nu kör jag inte så längre. Nu har man en ryggsäck som man fyller med vatten, dricker Pucko och äter någon form av gel som smakar Coca cola på söndagar.
För ett tag sedan började jag köra med Crossfit inspirerade övningar istället för vanlig hederlig styrketräning. Syftet var så klart att förbättra uthållighet och styrka i förhållande till min kroppsvikt, alltså bli lite smidigare. Nu till grejen. JAG TYCKER INTE CROSSFIT ÄR KUL! Verkligen inte så igår när jag hade styrka på schemat tänkte jag skit i Crossfit nu kör vi Arnold style- Pumping Iron.
Hade kul på gymmet, lyfte tunga vikter, fick pump och såg till och med uppumpad ut när jag var klar. Så från och med nu är det Pumping Iron igen 2 dagar i veckan. Basövningar men med lite lättare vikter och fler reps, 4x20 på det mesta är planen.
Men klart så har jag sprungit också. Denna vecka är mängd vecka så i tisdags var det intervaller 5x2. Uppvärmning 3 km i 5.30-fart sedan 5 st 2km intervaller i 4.30-fart. Vilan fick gå på pulsen när den var nere vid 50% av max så startade jag igen, synd att det tog omkring 1 minut att gå från 90 till 50 % hade varit skönt att vila längre. Sista varvet fick jag verkligen kämpa för att hålla tempot. Avslutade med 3km ner jogg. 16km det är nästan som ett gammalt långpass.
Under passet fick jag dock känningar i min vänstra hamstring och i höger vad. Gick att köra på men idag väntar 1 timmes Idrottsmassage på Accessrehab.
Dessa känningar och den inbokade massagen gör veckans träningsupplägg lite konstigt. Blir löpning nu fredag, lördag och söndag med över 30km på söndag. Lördag blir ett kortade pass på omkring 18km ska nämligen hinna och supporta brorsan som ska springa Stockholm Marathon. Inte för att det kommer ta hela dagen han borde vara klar på omkring 3timmar men sedan ska hans son, Monstret,vara med sin faster då behöver jag alla extra krafter jag kan få.
Aronold i Pumping IronBra film faktiskt, har boken också om någon är intresserad av att fördjupa sig i hur man blir stor och stark. De är minnen från den tid då jag ville bli som Arnold. Det var tider det, tunga knäböj och kreatin blandat i hallonsaft nu kör jag inte så längre. Nu har man en ryggsäck som man fyller med vatten, dricker Pucko och äter någon form av gel som smakar Coca cola på söndagar.
För ett tag sedan började jag köra med Crossfit inspirerade övningar istället för vanlig hederlig styrketräning. Syftet var så klart att förbättra uthållighet och styrka i förhållande till min kroppsvikt, alltså bli lite smidigare. Nu till grejen. JAG TYCKER INTE CROSSFIT ÄR KUL! Verkligen inte så igår när jag hade styrka på schemat tänkte jag skit i Crossfit nu kör vi Arnold style- Pumping Iron.
Hade kul på gymmet, lyfte tunga vikter, fick pump och såg till och med uppumpad ut när jag var klar. Så från och med nu är det Pumping Iron igen 2 dagar i veckan. Basövningar men med lite lättare vikter och fler reps, 4x20 på det mesta är planen.
Men klart så har jag sprungit också. Denna vecka är mängd vecka så i tisdags var det intervaller 5x2. Uppvärmning 3 km i 5.30-fart sedan 5 st 2km intervaller i 4.30-fart. Vilan fick gå på pulsen när den var nere vid 50% av max så startade jag igen, synd att det tog omkring 1 minut att gå från 90 till 50 % hade varit skönt att vila längre. Sista varvet fick jag verkligen kämpa för att hålla tempot. Avslutade med 3km ner jogg. 16km det är nästan som ett gammalt långpass.
Under passet fick jag dock känningar i min vänstra hamstring och i höger vad. Gick att köra på men idag väntar 1 timmes Idrottsmassage på Accessrehab.
Dessa känningar och den inbokade massagen gör veckans träningsupplägg lite konstigt. Blir löpning nu fredag, lördag och söndag med över 30km på söndag. Lördag blir ett kortade pass på omkring 18km ska nämligen hinna och supporta brorsan som ska springa Stockholm Marathon. Inte för att det kommer ta hela dagen han borde vara klar på omkring 3timmar men sedan ska hans son, Monstret,vara med sin faster då behöver jag alla extra krafter jag kan få.
När vad JAG gör blir viktigare än vad DU gör
Då är jag tillbaka från en härlig semester i Lissabon. Det som är så skönt med semester är att man kan göra saker man aldrig annars gör. Som att promenera 6 timmar på kullerstensgator i förd nya ballerinaskor...
Men nu tänkte jag skriva om något jag reflekterat över gällande träning och kost. Nämligen att det jag gör är viktigare än vad du gör...
På mitt jobb har vi alltid ett överflöd av kakor och godsaker i köket. För mig är det inget större problem, känner mig sällan sugen heller och har inga problem med att inte äta av det. Dock är det många andra som nog har lite problem med att jag inte gör det. Orsaken är att de själva mer än gärna äter en eller två bitar av det som bjuds.
Jag känner mig nöjd med att ha kommit till det stadie, äntligen, där jag kan äta en muffins om jag vill och inte må dåligt över det. Men samtidigt vet jag att en muffin om dagen inte passar ihop med hur jag vill leva och vad jag har för mål.
Ofta när man kommer in på samtal, särskilt nu i sommartid, kring träning så säger jag att jag tränar. Har med åren lärt mig att tona ner mängd och intensitet för att slippa jobbiga diskussioner. Men ibland är men mer öppen hjärtligt. Det jag gör, tränar relativt hårt och målmedvetet, blir då en slags referenspunkt för vad andra kanske inte gör.
Läste en statusrad för ett tag sedan som berkäftar detta, det stod: Hoja kan folk inte sluta jogga för jag får dåligt samvete för att jag inte joggar!
För ett tag sedan utspelade sig denna dialog när jag bytte om för att dra ut på min runda sa jag:
–Hoja idag känner man inte riktigt topp lusten.
Då fick jag svaret: - Gud vad skönt att du känner så ska du inte hoppa passet då?
-Nee vaddå hoppar över, det ska jag inte jag sa bara att jag inte känner mig taggad till tänderna så betyder det inte att jag inte ska springa.
Varav man ofta får svaret: - Jo men du måste låta kroppen vila.
Lustigt nog är det alltid personer utan kunskap om träning eller som inte själva tränar som ger dessa råd. Varför? Jo, kanske för att om jag vilar och hoppar träningspass så får det dem att må bättre över sina hoppade träningspass.
En klockren kommentar var när jag en dag hade sådan träningsvärk i benen att jag valde hissen och fick kommentaren.
-Jasså du som springer så mycket tar du hissen?
- Jo, just för att jag springer så mycket så kan jag unna mig att ta hissen ibland. Svarade jag.
Ibland är det skönt att sätta in kniven och vrida om…
Men nu tänkte jag skriva om något jag reflekterat över gällande träning och kost. Nämligen att det jag gör är viktigare än vad du gör...
På mitt jobb har vi alltid ett överflöd av kakor och godsaker i köket. För mig är det inget större problem, känner mig sällan sugen heller och har inga problem med att inte äta av det. Dock är det många andra som nog har lite problem med att jag inte gör det. Orsaken är att de själva mer än gärna äter en eller två bitar av det som bjuds.
Jag känner mig nöjd med att ha kommit till det stadie, äntligen, där jag kan äta en muffins om jag vill och inte må dåligt över det. Men samtidigt vet jag att en muffin om dagen inte passar ihop med hur jag vill leva och vad jag har för mål.
Ofta när man kommer in på samtal, särskilt nu i sommartid, kring träning så säger jag att jag tränar. Har med åren lärt mig att tona ner mängd och intensitet för att slippa jobbiga diskussioner. Men ibland är men mer öppen hjärtligt. Det jag gör, tränar relativt hårt och målmedvetet, blir då en slags referenspunkt för vad andra kanske inte gör.
Läste en statusrad för ett tag sedan som berkäftar detta, det stod: Hoja kan folk inte sluta jogga för jag får dåligt samvete för att jag inte joggar!
För ett tag sedan utspelade sig denna dialog när jag bytte om för att dra ut på min runda sa jag:
–Hoja idag känner man inte riktigt topp lusten.
Då fick jag svaret: - Gud vad skönt att du känner så ska du inte hoppa passet då?
-Nee vaddå hoppar över, det ska jag inte jag sa bara att jag inte känner mig taggad till tänderna så betyder det inte att jag inte ska springa.
Varav man ofta får svaret: - Jo men du måste låta kroppen vila.
Lustigt nog är det alltid personer utan kunskap om träning eller som inte själva tränar som ger dessa råd. Varför? Jo, kanske för att om jag vilar och hoppar träningspass så får det dem att må bättre över sina hoppade träningspass.
En klockren kommentar var när jag en dag hade sådan träningsvärk i benen att jag valde hissen och fick kommentaren.
-Jasså du som springer så mycket tar du hissen?
- Jo, just för att jag springer så mycket så kan jag unna mig att ta hissen ibland. Svarade jag.
Ibland är det skönt att sätta in kniven och vrida om…
På stenålderspromenad
Tränar fötterna ute i det fria!Retar mig lite på mig själv då jag har blivit en sådan där "det är alltid bäst att träna ute, så himla skönt att få frisk luft"- person.
Igår var det styrka på schemat och eftersom solen sken och jag (mot min vilja) blivit en utomhusperson så tänkte jag att jag kör styrka ute.
Det blev vad en Colting inspirerad stenålderspromenad/jogging. I mina 5-fingers joggade jag ca 3 km ner till ett litet skogsområde. Där klättrade jag upp för en liten klippa och ner igen. Joggade vidare och hoppade ibland upp och ner på bänkar och ibland över fallna träd. Kom till ett utegym och då körde jag:
Borsovhopp
Dips
Burpees
Mage
Axelpress ståendes på händer mot ett fotbollsmål
Knäböj med hopp
Körde tre varv 31-21-11.
Sedan lite övningar för höfter och vader. Kände mig nöjd och klättrade hem genom skogen. Ett fint pass men kanske inte det tyngsta jag gjord, försökte med chins men jag var för tung för trädgrenen som gick av...Har jag lärt mig något?
Jo, gymma det gör man bäst på gymmet.
Nu mina vänner kommer ni inte höra så mycket av mig förrän på tisdag för jag åker nämligen till Portugal. Sambon tror att det är en skön dricka vin mitt på dagen resa men jag har googlat fram de bästa löprundorna.
Glöm inte!
Le medan du springer!
Var tog plommonen vägen?
Har haft två tunga löpdagar. I tisdags stod intervaller på schemat, satt och hittade ut genom fönstret på kontoret och såg hur regnet öste ner. Såg löpband framför mig… Men när jag kom hem hade det slutat regna och man får inte springa inne om man kan springa ute. Tycker nämligen det är lite fusk att ställa sig på löpbandet, halva jobbet försvinner liksom.
Drog ner till den lokala löpbanan för att avverka intervallerna som hade upplägget: Uppvärmning med löpskola 15 min. Följt av 5x40sek med 15 sek vila + 5x4min med 45 sek vila +5x40sek sedan ner jogg. Jag har helt själv snott detta pass från Running Sweden. Det var dåligt med kräm i benen redan från start. Efter att det första blocket avverkats så öppnade sig himlen också. Nu fattar jag detta med vattenlöpning. Alla utom jag och kidsen som hade en viktig fotbollsmatch sökte skydd.
I mitt huvud hördes en röst som sa:
-Aaaa de hårdaste av alla jävlar är inte gjorda av socker.
Fick inte upp någon fart alls 4 minutrarna fick jag kämpa för att få ner i 4.30tempo även om den sista tillslut gick i 4-fart.
Egentligen så kör jag styrketräning sedan på onsdagar men eftersom jag skall till Lissabon i 5 dagar så har jag stuvat om lite så igår var det distanspass 90min. Tänkte att det var länge sedan jag sett Djurgården. Varken plommon eller kräm i benen då heller.
Jag fick kramp i vaderna redan efter 3 km, fick dra ner kompressionsstumporna och det blev lite bättre. Försökte komma in i min distansfart men det gick inte, allt gjorde ont och allt var tungt. Den gamla Anna hade blivit så arg, krigat och kämpat till tårarna rann och sedan kommit hem ledsen och nerslagen. Men den nya ultra-aspirerande Anna tänkte: Asssch synd att jag inte har med pengar då hade jag kunnat köpa en kanelbulle på Pressbyrån!
Nej.. okejrå det var kanske inte vad jag tänkte men jag skiftade display på klockan och sket i hastigheten och sprang bara efter puls och känsla.
På Södermälarstrand sprang jag in i GI-Tess, eller Lill-Tessan som jag brukar kalla henne. Det är en tuffbrud i lyxförpackning hon har bland annat jagat pirater i Somalia! När hon så fint sade att hon följer min blogg varje dag så sträckte jag på mig och fick upp lite fart.
Passet blev 18km och vara
de i 1tim och 43 min. Vilket är omkring 13minuter långsammare än förra veckan. Men så har jag sedan dess ökat tängden med 2mil/vecka, det är klart att det tar ut sin rätt. Det kommer ta ett tag för kroppen att vänja sig och bli en Ultrakropp. Men jag tror faktiskt att den kommer gilla det. Men det är nog rätt bra att jag åker iväg till Lissabon, nog för att träningskläderna följer med men det kommer bli mer lugn löpning för att upptäcka staden och sådant.
Passet avklarat, ser lite trött och svettig ut trots allt...
Drog ner till den lokala löpbanan för att avverka intervallerna som hade upplägget: Uppvärmning med löpskola 15 min. Följt av 5x40sek med 15 sek vila + 5x4min med 45 sek vila +5x40sek sedan ner jogg. Jag har helt själv snott detta pass från Running Sweden. Det var dåligt med kräm i benen redan från start. Efter att det första blocket avverkats så öppnade sig himlen också. Nu fattar jag detta med vattenlöpning. Alla utom jag och kidsen som hade en viktig fotbollsmatch sökte skydd.
I mitt huvud hördes en röst som sa:
-Aaaa de hårdaste av alla jävlar är inte gjorda av socker.
Fick inte upp någon fart alls 4 minutrarna fick jag kämpa för att få ner i 4.30tempo även om den sista tillslut gick i 4-fart.
Egentligen så kör jag styrketräning sedan på onsdagar men eftersom jag skall till Lissabon i 5 dagar så har jag stuvat om lite så igår var det distanspass 90min. Tänkte att det var länge sedan jag sett Djurgården. Varken plommon eller kräm i benen då heller.
Jag fick kramp i vaderna redan efter 3 km, fick dra ner kompressionsstumporna och det blev lite bättre. Försökte komma in i min distansfart men det gick inte, allt gjorde ont och allt var tungt. Den gamla Anna hade blivit så arg, krigat och kämpat till tårarna rann och sedan kommit hem ledsen och nerslagen. Men den nya ultra-aspirerande Anna tänkte: Asssch synd att jag inte har med pengar då hade jag kunnat köpa en kanelbulle på Pressbyrån!
Nej.. okejrå det var kanske inte vad jag tänkte men jag skiftade display på klockan och sket i hastigheten och sprang bara efter puls och känsla.
På Södermälarstrand sprang jag in i GI-Tess, eller Lill-Tessan som jag brukar kalla henne. Det är en tuffbrud i lyxförpackning hon har bland annat jagat pirater i Somalia! När hon så fint sade att hon följer min blogg varje dag så sträckte jag på mig och fick upp lite fart.
Passet blev 18km och vara
de i 1tim och 43 min. Vilket är omkring 13minuter långsammare än förra veckan. Men så har jag sedan dess ökat tängden med 2mil/vecka, det är klart att det tar ut sin rätt. Det kommer ta ett tag för kroppen att vänja sig och bli en Ultrakropp. Men jag tror faktiskt att den kommer gilla det. Men det är nog rätt bra att jag åker iväg till Lissabon, nog för att träningskläderna följer med men det kommer bli mer lugn löpning för att upptäcka staden och sådant.Passet avklarat, ser lite trött och svettig ut trots allt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)