Ge upp och sedan börja om

Jag har gett upp lite grann, jag känner en enorm frustration och uppgivenhet.

I höstas hade jag som mål att komma under 8 tim på Vasan, nu är målet flyttat till att ta mig i mål, helt ärligt alltså. Hösten har inte haft annat än motgångar med sig. Knäskadan har gjort att jag har tappat, att sedan åka på den ena förkylningen efter den andra har inte precis heller varit en fördel när det gäller träningen.

Känslan av att försöka men inte få något tillbaka, ja ungefär som på Värmdöloppet jag stakar och sliter men kommer inte fram. Jag ska inte slänga in handduken men jag lär få använda den flera gånger om för att torka svetten ur ansiktet.

Mindre än 14 dagar kvar till Vasan, 10 dagar kvar för att vara exakt. Enligt utsprungsplanen skulle jag nu ha varit nedtränad och börjat släppa på träningen för att hitta formen. Istället så jagar jag minuter på skidorna. Jag kommer köra på med fler intervaller och fartpass på skidor om det går, ett sista jävligt långtpass på söndag om 4-5 tim. Om det sedan blir på snö eller i Skierg det vet bara vädergudarna.

Jag jobbar nu på att ha sinnesro att acceptera det jag inte kan ändra men samtidigt mod att ändra det jag kan, frågan är om jag är klok nog att se skillnaden?

Mitt i denna självömkan har jag också gjort något jag sagt att jag inte skulle, det har känts bra så jag har försiktigt börjat springa. 10min, 15 min och nu 20 min. Enda problemet om man nu vill kalla det problem, är att jag måste springa (för mig) snabbt för att inte känna av knäna löpbandet på hela 14 dessutom måste jag också springa i uppför så jag har lutning 3 på bandet...

I går var det semeldagen, här är det som tidigare varit en semla som nu är i min mage!

Värmdöloppet- jag är inte bättre än så här

Hela veckan har jag haft ångest, en av orsakerna till att jag inte bloggat så mycket. Har velat hålla min tävlingspremiär på längdskidor för mig själv. Jag har ju nummerlappskräck, behövdes inte mer än att jag skulle hämta ut nummerlappen för att demonerna skulle komma.
Kände jag mig stark men trött under veckan, mycket sömn och mycket skidåkning.

Uppladdningen för loppet skedde i storebrors garage där jag och fröken Gunde tillbringade närmare 4 timmar med att valla. Så fort vi blev villrådiga så ställde vi oss i trappan och ropade
– Joooohaaaannn.
Var på han kom ner med en öl i handen och talade stort om det fina med idrottandet och förklarade varför Gunde inte fick sätta klister på sina ruggade Fischerskidor.

Under natten låg jag vaken och lyssnade på hur regnet smattrade mot fönstret, exakt. Jag skulle tävla i längdskidor och jag låg och lyssnade på regnet. Osäkerheten för dagen växte i mig och jag vaknade med en ruggig huvudvärk. Mina tävlingsnerver gjorde inte saken bättre och det tog ett par försök innan jag lyckats få i mig min risgrynsgröt.

Ute på tävlingsområdet var det blött, väldigt blött. Jag prov åkte skidorna innan start och fann till min förtvivlan att jag inte hade något fäste trots klister. Försökte rädda situationen så gott det gick. Starten gick och jag och fröken Gunde kom ifrån varandra. Jag kunde staka på i början och kom bakom en man som var stadig så jag behövde inte trängas nämnvärt men så fort backarna kom insåg jag att jag inte har något att ge, jag försökte trycka på upp och skidorna gled ner. Efter 6 km kom fröken Gunde ikapp med ett stort leende. Hon övertalade en tjurskalle att ta av sig skidorna och lägga på mer valla. Visst blev det bättre.

Sedan kämpade vi sida vid sida. Jag uppgiven och långsam och hon glad med superskidor. Jag är en lycklig kvinna som har en sådan vän som inte bara drog iväg utan faktiskt hjälpte mig, hjälpte mig så mycket att jag fick låna hennes superskidor det tredje varvet.

Spåren ska vi inte tala om för det fanns inte direkt några spår, det fanns antydningar till vars det var tanken att de skulle finnas spår. På tredje varvet fanns det även så stora vattenpölar att vattnet gick en upp till fotknölarna. På andra ställen kom gräset upp.

Det var jobbigt. Vi hade dock några som ständigt åkte om oss när vi fick stanna och dra på mer fäste men så fort det blev möjligt att staka så körde vi ikapp. Det var en tjej som legat före större delen av loppet som vi kämpade ikapp, drog ifrån och hon lyckades inte bita sig kvar det var viktigt mentalt.

Solidariskt kom vi i mål. Ingen bra tid men vi tog oss i mål, blöta och rätt så trötta.
När jag kom hem och fått duscha och äta började jag analysera loppet. Det var blandade känslor, glad över att ha kommit i mål, glad över att vi inte kom i mål sist. Besviken över att jag inte var starkare, gjorde jag verkligen allt jag kunde?

Samtidigt tyckte jag att jag gjorde det, jag är inte i den form jag var i början av december. Knäproblem och förkylningar har tagit ut sin rätt. Men jag är inte den som tycker om att skylla på omständigheterna. Har jag gjort ett dåligt lopp eller pass så är det ju jag som gjort det ingen annan, det är jag som inte räckt till, inte varit bra nog.

Det där med dålig dag det finns inte riktigt för mig. Så jag kan väl bara kallt konstatera att Vasaloppet den 4 mars kommer bli en jävla resa och jag kan vara glad över att ta mig i mål. Jag har ingen prestation med det längre jag ska bara i mål. Förhoppningsvis är det inte sjöar på spåret då och förhoppningsvis var detta en ordentlig genomkörare som jag kommer ur starkare än jag gick in i.

Oxveckor och jag är en slitvarg

Dessa veckor från jul till påsk brukar kallas oxveckor för att man får slita som en oxe och inte få en gnutta ledighet gratis just därför så tog jag mig ledigt idag. Bara så där en helt vanlig tråkig onsdag i februari när himlen var grå och snön föll tungt tog jag ledig.

Fick först glada nyheter då jag var på återbesök hos doktorn. På magnetröntgen syntes inga fel eller skador. Det som syntes var en inflamation, men det blir mer sjukgympa nu. Kommer låta en sjukgymnast gå igenom hela mig och lyfta fram alla fel och brister. Inga mera skador nu!

Sedan drog jag och fröken Gunde ut i skidspåret. Där blev vi slit vargar.
Först otroligt svår vallat, runt nollan och det snöade. Vad tar man då? Lite blått och lite gult. Misstag skulle kört ovallat för det fastnade stora bumlingar under skidorna. Fick stanna 2 gånger och skrapa bort valla. Dessutom var det inte så mycket spår eftersom det hade snöat ordentligt- slit!

På slutet blev det också mörkt, först vackert mörkt med rosa himmel och snön som skiftade i blått. Sen bara mörkt. Och snö - omöjligt att se. Hade önskat ett varv till men snön och vallan fick oss att känna att 24 km var nog för ikväll.

Prioritering

Idag har jag tagit ledigt från jobbet halva dagen för att åka skidor.
Det kändes som en bra dag att göra det helt enkelt.

Men först ska jag på återbesök med mitt knä och få resultatet från magnetröntgen som jag gjorde för ca 14 dagar sedan. Det lustiga är att jag inte haft ont sedan jag gjorde röntgen. Jag lovade ju mig själv att inte prova springa innan Vasaloppet igår hade jag sådan lust att bara prova någon minut på löpbandet enda orsaken till att jag inte gjorde det var att alla var upptagna.

Däremot så körde jag ett riktigt bra styrke och rehabpass, bara från förra gången hade jag blivit väldigt mycket starkare. Några av de bollövningar som fått mig att göra massa grimarser kändes plötsligt ganska lätta och jag undrade om jag missat någon del i övningen.- Det finns hopp alltså.

Super streatchen!

Rätta mig om jag har fel men jag tror många, särskilt löpare och skidåkare, är stela i rumpan. Om man blir stel i denna "jätte" muskel så påverkar det mycket, exempelvis ditt löpsteg.

Jag har länge haft problem med att hitta en bra stretch för denna ädla del.

Men nu när jag har hittat det så får ni såklart också lära er den.

Den liknar "sköldpaddan" ni fattar nog vilket jag menar men denna är fantstisk för att man slipper ont i nacken och slipper tippa runt som just en sköldpadda. Tänk på att rumpan ska vara i golvet.

Detta är en del 2, sätt då övre benets knä närmare undre benets knä- testa själv och känn varför.
Känns det inte? Flytta rumpan närmare väggen och foten längre ner!

Vad tycker ni om min fina rosa klädsel? Extra snyggt med de svarta vindkalsongerna ovan på! Underställ från Stadium och skidsockar från Karin Traa om någon undrar.

Lätt för mig att säga... en diskussion om fetma

Mitt inlägg om att ”Biggest loser ger perspektiv på livet” har väckt en del starka känslor. Jag får väl börja med att be om ursäkt om människor tagit illa upp av mitt inlägg för så var det verkligen inte menat. Jag menade det som att jag kanske inte ska gnälla över att jag inte kan springa milen på under 45min utan kanske vara glad för att jag har den friheten att kunna springa milen alls. Att man kanske ibland i ska stoppa träningssnurran och få lite perspektiv.

Mest har det varit min fråga ”Hur kan man låta det gå så långt?” som väckt känslor. Delvis så undrar jag väl det- faktiskt. Hur kan man inte se var man är på väg? Men i samma andetag undrar jag det inte, för precis som jag skrev i mitt förra inlägg så kommer det smygandes.

Har fått flera mail och kommentarer om att detta med fetma faktiskt är en sjukdom. Ja, fetma tenderar att gå i arv vilket faktiskt tyder på att det finns en genetisk orsak men också på att familjer ärver dåliga vanor. Forskningen visar att genetiska faktorer svarar för 80 % av en persons anlag för att utveckla fetma. Det man vet är att vissa gener kan påverka delar av hjärnan som kontrollerar aptit och mättnad och andra bestämmer hur kroppen sparar eller förbränner kalorier.

Så ja, fetma är en sjukdom. Forskning visar också att fetma har ökat otroligt de senaste 20-30 åren, vilket alltså tyder på en förändring i miljön. Vi äter mer, en direkt följd av att det finns mat överallt, vi rör oss mindre, sitter på jobbet, sitter vid TV:n, sitter så fort vi får chansen. Dessutom blir vi allt mer ensamma, fler och fler lever själva, vi har dessutom allt högre krav på oss från arbete, omgivning och inte minst från oss själva vilket leder till att många äter dåligt och man mår dåligt för att man äter dåligt och äter då mer. Att äta blir en reaktion på negativa känslor.

MEN jag tycker inte att man enbart kan lägga ansvaret på dåliga gener, förändringar i miljön för vi har faktiskt också ett eget ansvar. Lotta skrev till mig att ” Jag väger 130kg och har ett missbruk. Jag har det stora problemet att jag inte äter regelbundet och sedan bara slänger jag i mig och när jag går i affären så kommer jag hem med en massa onödiga skitsaker vilket är så himla onödigt - jag vet!”

Min poäng är att du inte kan förändra dina genetiska egenskaper men du kan förändra dina vanor!

Kroppen svarar - JAJAJA

Jag kan inte ens förklara hur skönt dagens pass kändes i kroppen! Fullt gensvar.
Körde 4x4min intervaller på 90% av max och 2 min vila på 70% av max, skidor alltså.
Lång uppvärmning och sedan tänkte jag att: Jag kör så får vi se.

Glad blev jag när kroppen svarade så bra. Pulsen steg, och var inge problem att få den att sjunka under 2 min vilan. Gick hyfsat fort också 3.50 fart vilket väl får ses som bra efter omständigheterna. Roligast av allt var att min stakning blev uppmärksamad av en annan längåkare som jag varavade ett par gånger, han undrade om jag hade några tips. Så klart hade jag det:
- Det är bara å kör!

Gårdagenspass var det värre med, första långpasset på LÄNGE, då ville kroppen inte svara. Kan bero på att jag var otroligt seg på morgonen och att det tog typ 3 timmar från frukost tills jag var ute i spåret och då var det ju egentligen dags att äta igen. Men jag hade bestämt mig för att köra 3 tim så det gjorde jag och det var segt. Efter första 10 trodde jag inte jag skulle klara mycket mer. Men det är fan bara att bita ihop och köra. Efter 12 hade jag gjort ett varv, tror ni jag hade med någon energi?

Nej, inte direkt några frusna russin som var kvar sedan träningshelgen i Sälen. Tuggade i mig dem och fick lite mer energi. Totalt blev det 28km på 3 tim. Vilket inte är särskilt bra men så var det. Fick iallafall öva på det där "train low".