Hatad av nästan alla

Många hyser nog väldig hatkärlek till denna maskin- löpbandet som inte helt oförtjänt fått öknamnet hamsterhjulet. Nu när mitt knä är som det är så har jag fått order om att springa på löpband. Orsaken är att jag ska känna att jag kan gå av närsomhelt men också att löpbandet kan man ställa in i ständig uppförsbacke. Något som tydligen ska vara bra för mina knän.

Jag kan väl hålla med om att det inte är jätte kul att springa på löpband, jag är till och med lite rädd för löpband efter att förra året fått ryggskott på löpbandet. Men samtidigt så är löpband bra på det sättet att du ställer in din hastighet sedan behöver du bara hänga med, hänger du inte med flyger du av. Att du maskar blir liksom väldigt påtagligt på löpbandet du måste du ju aktivt föra handen till displayen och minska hastigheten, eller hoppa av. När man springer ute kan man tappa fart och liksom lura sig själv att tro att man inte tappat fart. Jag tror alla fattar hur jag menar.

Ikväll är det dags för första hårda passet, 3x10 min tröskel. Jag gillar dessa långaintervaller i tröskelfart mer än jag gillar andra typer av intervaller. Här ligger man precis under "det gör ont" hela tiden. Det är smärtsamt men inte så benen blir klossar utan mer en långsam tortyr, som när man pinar ett blåmärke eller när man masserar på träningsverk. Skönt men ont.

Ett problem med löpband är att man kan följa varje sekund väldigt tydligt och det kan blir väldigt jobbigt. Därför har jag alltid med mig min tröja, som visseligen håller på att falla isär men som funkar bra som skynke. Istället för att räkna sekunder har jag teorilektion och studerar de riktiga simmarna som tränar i bassängen. Kombination teori och praktik alltså.