Kröp ner i soffan med en kopp te och zappade lite på TV:n och kom in på TV 4 det stod ett gäng ”tjockisar” vid en startfålla. De skulle springa 500m. Tänkte inte mer på det förrän jag insåg att det knappt var någon av deltagarna som klarade att springa 500m. Just denna korta sekvens gav mig lite perspektiv på mig själv, min kropp och mitt idrottande. Jag tror nog att de flesta som läser denna blogg inte ens ser 500m som någon distans, kanske springer man 500m intervaller. Men för dessa människor var 500m långt, många av dem hade aldrig sprungit så ”långt” tidigare eller de senaste 15 åren.
När jag får frågan om varför jag tränar så brukar jag säga att jag inte vill att min kropp skall vara ett hinder. Om jag får för mig att bestiga Mt Kilimanjaro eller lära mig vindsurfa eller åka Vasaloppet för den delen så vill jag inte att min kropp och min fysik skall vara det som hindrar mig från att kunna göra det. För mig är en vältränad och stark kropp samma sak som att ha frihet, frihet att göra det som faller mig in.
En annan fråga är ju hur fasiken man kan låta det gå så långt? Hur kan man tillåta sig själv att väga 175kg. För många är det kanske ofattbart men en viktökning kommer inte över en natt, den kommer smygandes. Efter att jag opererat benen kunde jag inte träna som vanligt men jag fortsatte att äta som vanligt även om jag sedan kom igång med träningen så fortsatte min kropp att förändras. Plötsligt en dag så gick byxorna från att vara lite trånga till att knappen gick upp när jag satte mig. Första tanken var : Oj knappen börjar bli dålig. Så hajade jag till mitt i muffins ätandet, tog av mig kläderna och ställde mig framför spegeln. Den nakna sanningen och jag gillade inte vad jag såg. Hade inte sett det innan och om knappen inte hade åkt upp vet jag inte om jag sett de då heller.
10 veckor senare hade jag gått ner de där 12kg. Under dessa 10 veckor gick jag morgonpromenader varje dag. Jag fick hjälp med min kost av Linda Fodor (proffs i Figure) som jag då jobbade med. Det var inte kul. Maten skulle vägas i exakta mängder (sedan dess kan jag inte ens titta på en påse wokgrönsker!) Jag var inte världens bästa kompis under denna tid för jag hade inte tid med något annat än mat och träning men det var det värt. Sedan dess har jag hållit vikten, inte bara för att jag vill gilla det jag ser utan för att jag vill känna mig fri.
Var vill jag komma med detta? Jo, en vältränad kropp är inte bara snygg den är nyckeln till frihet. Fokuser inte bara på att komma under 3 tim på maran utan ge dig själv beröm för att DU gett dig själv frihet. Det andra är att alla kan gå ner i vikt, det är inte svårt men det är heller inte roligt det är jobbigt men vem vill inte kunna springa 500m?
Frihet att kunna göra vad man vill utan kroppen som hinder...
''En annan fråga är ju hur fasiken man kan låta det gå så långt? ''
SvaraRaderaif you've never been fat or obese before you'll never know the answer or at least try to understand why.
It is all in the mind.. to change our thoughts and see things from a different point of view. Obesity is not a disease. ma får ju hjälp om man kämpar med dröger eller alkohol. Men mat då? hur leva man utan mat? mat för dessa personer är en drog.
cheers,
en fd fetma person som jobbat 4år att går ner 45kg själv.
För de riktigt feta är nog maten en drog som Sha skriver. Dessutom, om man låter det gå så långt som till fetma så jobbar kroppen emot en istället för med en. En massa biokemi som går bersärk (insulinokänslighet till exempel) och leder till ännu mer övervikt. Det är ytterligare en del av förklaringen till varför det kan gå så långt som till 175 kilo eller mer.
SvaraRaderaÄven om jag aldrig varit fet så har jag haft viss övervikt och förstår absolut att maten blir en drog och att man blir blockerad och att man behöver stöd och hjälp.
SvaraRaderaBra skrivet! Bara man tränar regelbundet, äter regelbundet och lagom mycket av allt. Inte ha massa förbud eller måste funkar nog det mesta rätt så bra. Och så måste man ju ha den rätta inställningen såklart!
SvaraRaderaKan inte låte bli att skriva på detta inlägg även om det var ett tag sedan det skrevs. Jag är fet och väger 130 kg och jag har ett missbruk - ett matmissbruk. Visst är det så att inte någon annan har stoppat i mig all denna mat utan det är jag själv. Jag skulle dock vilja berätta för dig att det inte är roligt att väga så här mycket utan känner igen mig i att jag också vill ha friheten men missbruket har liksom på något sätt satt bojor på mig. Jag har det stora problemet att jag inte äter regelbundet och sedan bara slänger jag i mig och när jag går i affären så kommer jag hem med en massa onödiga skitsaker vilket är så himla onödigt - jag vet! Nu ska jag försöka bli av med mitt missbruk och börja mitt nya liv som jag så många gånger har försökt. Det är ju inte så att vi feta människor skiter i det men även om vi gör en bragd och går ner 30 kg som jag sedan tidigare gjort för då är jag fortfarande fet och väger 100 kg vilket betyder att det är lätt att falla tillbaka igen och det gjorde jag och efter graviditet, förlossning, sjukdom är jag tillbaka igen och det är ännu värre. Hur som helst jag har tigit beslutet och jag får nu läkarhjälp med mitt missbruk och jag ska göra allt för att gå ner i vikt , lägga om hela mitt liv, säga goodbye till det gamla och leva ett liv i frihet och hoppas att människor som du förstår att det inte är en dans på rosor även om vi får skylla oss själva för att vi fortsatt även om det gör oss illa. Lycka till med alla dina maraton och glöm inte att missbruk är ett stort problem som behöver ändras på men man kommer alltid - alltid vara en fD missbrukare som kan falla dit och det är inte så lätt tror jag som det är för dig att kämpa lite extra och gå ner 12 kg. Däremot tycker jag det är jättebra gjort. En prestation som vilken annan! Om du vill får du gärna komma in på min blogg och lämna en kommentar för jag tror inte jag hittar hit igenifall du skulle skriva något här.
SvaraRadera