Detta kommer nog att bli det mest personliga inlägg jag någonsin knåpat ihop. Jag gör det för att det kanske finns någon annan där ute som har det som jag och som känner sig som jag gör just nu, som världens sämsta människa.
Ingen som läst denna blogg har missat mina återkommande förkylningar och skador och jag både tackar och grymtar åt vissa råd och tips som dyker upp i kommentarsfältet, mailen och på Facebook.
Jag är en allt eller inget människa, jag är en tävlingsperson och någonstans har jag kommit tillfreds med att jag är den jag är, en person som drar det mesta till sina extremer. Kanske har jag någon form av självskade betende men jag älskar att springa tills jag känner blodsmak eller simma tills jag nästan sjunker. Jag har liksom ingen broms eller så kan man se det som att jag har för mycket vilja...
Det senaste 18 månaderna har inte varit de bästa i mitt liv. Men vi kan kolla på de senaste 12 månaderna. Då har jag varit förkyld på pricken var 5:e vecka, jag har under 11 månader ätit 7 pencilinkurer på grund av bihålleinflamation, öroninflamation och halsfluss. Så kan vi också lägga på 2 magsjukor. Jag har gjort allt, jag tänker inte ens räkna upp den utroliga summan pengar jag lagt ner. Jag har ätit mer, jag har ätit annat, jag har tränat mer och jag har tränat mindre och jag har tränat inte alls. Vafasiken jag har till och med börjat med avslappning!
Jag har sökt hjälp både här och var men ingen har velat ta mig på allvar. Det är en sak att missa träningspass, men detta går också ut över andra delar av mitt liv som mitt jobb. När jag blir sjuk så orkar jag inte röra mig, vi bor på 3e våningen utan hiss. I normala fall springer jag uppför trapporna, när jag känner mig minsta sjuk så måste jag stanna på varje våning för att hämta andan, bara för att nämna en sak.
Att ständigt bli sjuk gör att jag känner mig som en dålig människa, nej inte ens som en dålig människa som världens sämsta människa. Vad tänker mina arbetskamrater om att jag är sjuk IGEN! Efter kommentarer jag får här på bloggen av vissa läsare så undrar jag hur många av mina arbetskamrater som ser mig så- som en dålig människa som "sjåpar" sig. Eller andra som mina vänner och min familj.
Att jag har mig själv att skylla?
Jag undrar om det inte är så, mitt eget fel, men vad gör jag för fel?
Igår fick jag äntligen träffa någon som tog mig på allvar och som kanske kan hjälpa mig. Jag fick träffa en doktor och ska nu få genomgå en utredning. Igår skulle jag ha lämnat prov för att mäta mitt immunförsvar, men (surprise) så hade jag infektion i kroppen så det gick inte. Så fort jag är frisk så skulle jag komma tillbaka, utan att boka tid bara rätt in i laddet. Där skulle jag även lämna andra typer av prover. Jag fick också göra ett snabbt blåstest för att testa lungkapaciteten, som ju lämnade mer att önska. Under de senaste året har jag gått från att blåsa 800 i det där röret till att knappt få upp den till 400. Därför ska jag också få göra en undersökning av mina lungor och mitt hjärta.
Det är delat, på ett sätt vill jag att de ska hitta något medan man såklart också vill vara kärnfrisk och bara ha sig själv att skylla.
Så var det med det.
Tänkte också passa på att tipsa om ett inlägg som ju passar in i debatten om för mycket träning.
Läs det här
