Att prata till sig ett bättre startled I fredags åkte jag upp till Mora för att hämta ut min nummerlapp, hela staden var i kaos med folk och bilar och oändligt med köer. När vi hämtat ut nummerlappen hade vi bestämt oss för att försöka att snacka till oss ett bättre startled.
Vi stod i led 10 och det enda seedingloppet hade ju inte gått så bra. Allt kan vara värt ett försök. Vi ställde oss i den första Vasaloppskön som började långt utanför seedingslokalen. Det var trevligt och snabbt insåg vi att det var fler i denna kö som också hade för avsikt att snacka sig framåt i startleden.
Fick lite tips och så gick vi fram till två trevliga dalmasar och förklarade läget. Och fick svaret att led 9 kunde de nog bjuda på. Lycka! Jag vet inte varför men bara att slippa led 10 gjorde mig extremt glad, jag fick nästan tårar faktiskt.
Dan före dan…
På lördagen tog jag bara en kort promenad för kroppen kändes inte helt hundra. Sambon ringde hemifrån och sade att han inte kommer komma för han låg däckad i influensan. Jag har aldrig ätit så mycket vitlök, enchinagard, c-vitamin och alvedon i mitt liv! Skidorna lämnades in hos VasaSvahn för vallning. Det är inte billigt, stod där och frågade vad man ska ha. Ju dyrare desto bättre såklart -cashing 1000kr fattigar. Men det kan jag säga att jag aldrig haft bättre skidor
Inte sova bara vila
Jag låg sömnlös hela natten, försökte att inte stirra på klockan och bara tänka att jag inte behöver sova utan det är okej om jag bara ligger här och vilar mig. Det hjälpte lite och jag kände mig inte direkt ”sovstressad” .
Nummerlappsskräck
Jag har ju tidigare berättat om min nummerlappsskäck men nu ska jag berätta hur allvarlig den faktiskt är. Lyckades peta i mig frukost men den kom upp lika snabbt igen. Pappa blandade Resorb jag tog en mun och ja, spydde upp det igen. När vi väl kom till starten så knöt sig hela magen igen och resten av gårdagens middag kom upp. Det går liksom inte att kontrollera och jag vet inte vad det är, blandning av nervositet och prestationsångest.
En orgie i köande
Först köade vi in i starfållan, sedan köade man till toaletten, sedan köade vi i princip fram till Smågan. 10 km på 1.43 det är nytt pers tror jag. Sedan släppte det lite men det var på sina ställen svårt att komma fram och man fick byta spår rätt ofta trots att vänster sidan var snabbspåren. Jag och Gunde höll ihop och stöttade varandra. Vi tog god tid på oss i kontrollerna för att prata med supportklubben som bestod av våra föräldrar. På sina ställen här och var var det lite köer, kö för att komma upp för en backe och kö för att komma ner. Kö för att komma fram och köer åt sidorna.
Är det kul?
Mamma frågade mig om det var kul. Nja, inte vet jag om det är kul. Det var bara något jag vill genomföra och hade liksom varken siktet inställd på någon tid men inte heller på att åka och njuta. Alltså lite fel inställningmen mitt enda mål var att komma i mål. Det är också lite obegripligt när man åker och det kommer skyltar där det står 78km eller 63km, jag är glad att man inte kan fatta hur långt det är. Det är först när man kommer ner vid 40km som man börjar ha någon form av förhållande till distansen. Då kunde jag börja tänka att det är som Värmdöloppet, eller vid 30 km ett vanligt långpass.
Ett tag var det fint solen skev och spåren var fina och mina skidor var bra. Men efter sisådär 5 timmar så kommer man till ännu en backe med en rödstuga och få undrar man om man inte åkt fel och kommit till samma ställe igen.
Det gjorde ont i kroppen, min armbåge gjorde väldigt ont ett tag. Då tänkte jag att jag får inte tänka på att den gör ont. Vad ska jag då tänka på? Ja, jag har ju ont i nacken också… så vandrade det onda runt i kroppen. Men jag kände mig ändå okej hela vägen.
Anna blir less
När det var omkring 20km kvar så var jag less, då ville jag bara åka igenom den där förbaskade porten så jag ökade farten så gott det gick. Jag hade krafter kvar men så var det folk som stod lite i vägen också. De där sista kilometrarna från 8 till 1 km har aldrig känts så långa. Vid 1 km tänkte jag att detta är som en normal 4 min intervall och jag stakade järnet. Lade faktiskt inte ens märke till den där lilla backen de hade skottat upp där mitt i allt.
Mål.
Sträckte upp armarna i skyn och kände lättnad, mest över att det var över att jag hade klarat det. Det är svårt att beskriva hur det är att åka Vasaloppet. Det är långt och det är skönt att komma i mål efter 9:09
Jag måste nog smälta detta bättre för att få någon relation till det hela.
Håll kvar i 5 sek ta sedan långsamt ner
