Mentalträning

Några dagar kvar till Vansbro oh för den trogne bloggläsaren behöver jag väl inte ens berätta hur jag mår. För er som inte läst denna blogg tidigare så vill jag bara varna för bloggen nu veckan innan tävling förvandlas till en orgie i självömkan, panikångest och ren och skär desperation. Så är det, tisdag idag på fredag äter jag säkert mitt sista mål mat innan det är dags att hoppa i vattnet. Va? Tänker du fasta innan en simtävling på 3km. Ja, det är ju inte frivilligt det är nervositeten och paniken som gör att jag varken kan tugga eller svälja.

Jag sitter nu och bara är så avsundsjuk på alla som kan se framemot en tävling som längtar efter adrenalinet som bara vill göra det ena och det andra. Jag önskar jag vore likadan men det är jag ju inte.

Varför då tänker ni du har ju simmat en massa, det där kommer du väl att klara?
Ja, kanske det men det hjälps inte, känslan ligger liksom utanför allt som man kan styra med sitt intellekt, jag kan inte påverka kroppens reaktioner hur mycket jag än försökt. Jag visualiserar, start, målgång, mitt i. Jag repeterar olika tal till mig själv som jag kan ha under tävlingen. Nu tittar jag på filmen som visar att jag i alla fall kan simma.

Till denna gång har jag även fått hjälp med lite andra tankeredskap som jag tänkte dela med mig av, kanske finns det någon annan där ute som kan ha behöva det.

Min första känsla innan paniken kommer är att jag blir ledsen, vi snackar jätte ledsen. Nu ska jag gå vidare med denna tanke. Vad med (i detta fall) Vansbrosimningen är det som gör mig ledsen?

Nästa tanke är prestationen. Visst jag vill simma på 1:05 men vad är det som händer om jag inte gör det? Vad har jag för känslor förknippat med ett ”misslyckande”?

I stunder när det känns bra, när jag lyckas visualisera mig som stark i vattnet eller vid målgången så försöker jag hänga upp känslan på bilder.
Vad är det jag ser inom mig? Ofta ser jag mina händer som i perfekta armtag drar mig framåt. Jag får också känslan som jag brukar få när jag ligger lite snabbare än bekvämfart, känslan av att dras framåt, av att ligga i en ström. Bilden av mig själv är då uppifrån, svarta våtdräkten, vita badmössan.

Jag tänker på de tre sista milen på Vätternrundan när jag enligt mig var så stark och orkade hålla i trots att benen skakade av mjölksyra. Jag är stolt över mina 3 sista mil, jag var stark och jag körde in över 12 minuter. Jag har memorerat orden jag sade till mig själv.

Ikväll är det dags för utesimning igen.